I en värld av växande utbud och konkurrens, ökad produktivitet, Internetekonomins logik och sjunkande råvarupriser har Riksbanken gjort högre inflation till ett överordnat mål. Resultatet är snabbt stigande tillgångsvärden, framförallt på fastigheter med de finansiella risker det innebär samtidigt som man av näringslivet kräver löneökningar, för att driva på inflationen, som skulle försvaga svensk konkurrenskraft och slå ut svenska jobb. Det är Riksbanken som mer än någon annan driver fram riskerna för bubblor i svensk ekonomi.
Vore det så att inflationen i Sverige var låg, eller noll, på grund av vikande efterfrågan vore den låga inflationen ett symptom på djupare problem. Men när inflationen är låg på grund av sjunkande oljepriser och växande internetekonomi är problemet relaterat till ett växande utbud av varor och tjänster till lägre priser. Och det problemet löser man inte genom att sätta hög inflation som ett mål. Det är inte ett problem för svensk ekonomin med lägre energipriser. Det är snarare en stimulans till ett land med en omfattande energiintensiv industri.
Den svenska riksbankens ansvariga verkar sitta fast i gamla modeller där nationell efterfrågan är ett medel för att styra ekonomin och där låg inflation automatiskt ansågs vara uttryck för låg efterfrågan. Så är det inte längre i en global och konkurrensutsatt ekonomi. Riksbanken skapar nu de problem som man säger sig vilja motverka.
Allra tydligast kan man se detta i det enkla faktum att om inflationsmålet hade varit 1 % hade vi varit nöjda med att de senaste 20 åren haft en unikt hög reallönetillväxt och just 1 %, samtidigt som vi har uppnått den högsta sysselsättningen i Europa. Den tillväxt Sverige har nu indikerar heller inte någon vikande efterfrågan, däremot lever vi en allt mer konkurrensutsatt ekonomi där även de ledande svenska företagen utsätts för en växande global konkurrens. Den utmaningen möter man inte genom att öka inflationen utan genom växande konkurrenskraft.