När BNP enligt SCB för år 2015 ligger 4,1 % över föregående år är det ett dramatiskt starkt betyg åt alliansens ekonomiska politik. Demagogiskt vilseledande fraser om tomma lador har redan ersatts med förtjusta rop om en ekonomi som går på räls och som är som en Tesla.
Samtidigt är det ett kraftigt underkännande av Riksbankens penningpolitiska modeller. Den karta som man använder vilseleder mer än ger hjälp att orientera.
Den starka tillväxten beror självfallet på en lång rad olika frågor som är gynnsamma för Sverige. Låga oljepriser minskar importen och bidrar till lägre kostnader för industrin samtidigt som inflationen hålls nere. Låga råvarupriser i sin helhet bidrar på samma sätt. IT ekonomins utveckling ger både lägre priser och bättre tjänster. Den globala ekonomins ökade utbud ger lägre priser och ökad produktivitet. Allt detta är utvecklingar som Riksbanken översätter som problem eftersom det ger lägre inflation.
Avgörande för den ekonomiska tillväxten är den svenska industrins förmåga och modernisering samt att hushållen vågar konsumera. Men Riksbankens strävan efter höjd inflation riskerar att leda till en löneutveckling som försvagar den internationella konkurrenskraften i en tid då den globala konkurrensen ökar. Och den negativa räntepolitiken riskerar den finansiella stabilitet som är avgörande för hushållens trygghet.
Till en del innebär säkerligen den kraftigt ökade invandringen det senaste året ett efterfrågesug som bidrar till tillväxten men som samtidigt skapar en ökad osäkerhet om de offentliga finansernas stabilitet. Den rödgröna regeringen har öppnat upp för sådan osäkerhet som kan straffa sig kommande år genom att vilja försvaga balansmålen, revidera utgiftspolitiken, släppa fram ökade utgifter utan finansiering och genom att ha en milt talat vilsen hållning i frågan om invandring och flyktingmottagande.
Men mer än något annat är som sagt den starka tillväxten med en låg inflation ett haveri för Riksbankens tro på gamla tiders modeller för ekonomisk tillväxt. Låg inflation hotar inte tillväxt, är inte ett uttryck för låg efterfrågan, leder inte till minskad efterfrågan och konsumtion och är inte ett problem för svensk ekonomi. Okontrollerat växande offentliga utgifter, som skulle ge ökad inflation, vore därmed ett hot mot den stabilitet som nu ligger till grunden för hushållens ökade konsumtion.
Riksbankens inflationsmål kom till för att hålla nere inflationen i tider av hög inflation som underminerade ekonomins stabilitet, förväntningar, investeringar och real tillväxt. Den är en funktion av en ekonomisk modell präglad av keynesianskt tänkande och en nationell ekonomi. Om konsumtionen sviktar, vilket den inte nu gör, sviktar produktionen, vilket den inte gör, och därmed den ekonomiska tillväxten och investeringarna, vilket de inte gör. I den gamla modellen kunde man då sänka priset på pengar för att få igång konsumtion, och produktion, och investeringar och tillväxt.
Låg inflation var i den modellen ett uttryck för låg efterfrågan, låg konsumtion och låg konsumtion samt låg sysselsättning och därmed följande hög arbetslöshet.
Men så är det inte i dagens globala ekonomi. Den låga inflation som Sverige har beror på sjunkande råvarupriser, en ökad global konkurrens, och en ökning av den globala arbetsmarknaden samtidigt som Internetekonomin tenderar att sänka priser på gamla tjänster och erbjuda nya tjänster till låga priser som ersätter gamla tjänster till höga priser.
Det är i själva verket en utveckling som genom låga priser bidrar till hög konsumtion och produktion. Och investeringar och tillväxt. Men Riksbanken har låst sig vid inflationsmålet som om det är huvudsyftet med ekonomins utveckling utan att se att Sverige de senaste 20 åren med låg inflation har haft en rekordstor reallönetillväxt. Och växande konsumtion. Inflationsmålet har blivit till en totempåle.
En sak ska sägas till Riksbankens försvar, och det har inte med inflationsmålet som sådant att göra, och det är att valutafrågan komplicerar allt detta. Men normalt bör inte valutan vara ett konkurrensmedel och normalt bör en högre värderad valuta vara ett uttryck för en stabil ekonomisk tillväxt och förenas med fortsatta reformer och strukturella förändringar. Och tillväxten av exporten visar att även om man för in denna problematik så har Riksbanken nu förlorat sig i gamla kartor istället för att orientera sig i en ny verklighet.
Det bidrar till att det politiska reformtrycket i den svenska ekonomin är för lågt eftersom det finns en förhoppning om att räntepolitiken kan lösa problem som politiker inte vill eller orkar ta i. Allra tydligast ser vi detta i den bostadspolitiska debatten där Riksbank och andra funderar på alla lösningar utom på dem som ger ett ökat utbud av bostäder. Amorteringskrav eller sänkta ränteavdrag gör det svårare för fler att skaffa bostad samtidigt som det minskar efterfrågetrycket på byggande av bostäder – tvärtom mot vad Riksbanken i övrigt vill göra – och är inte i närheten av att lösa problemet med bostadsbrist eller kraftigt stigande tillgångsvärden som följer av den negativa räntepolitiken.
Så när ekonomin växer liksom sysselsättningen, och när underskotten växer, ägnar sig Riksbanken åt en regndans kring den totempåle som inflationsmålet på 2% har blivit, till synes omedvetna om att den ekonomiska verkligheten präglas av globalisering, kraftigt ökade utbud i den globala ekonomin som ställer ökade krav på ökad konkurrenskraft och stabilitet istället för investeringar i finansiella bubblor. Riksbanken bör få nya mål och nya modeller.