Kunde man inte se förtrycket då kan man inte stå upp mot det i dag. Det påminns man om i Riga 30 år efter att letterna, esterna och litauerna stod upp för demokratin.
Utanför stadens centrum stod förfallna hus av trä, där fönster var borta, taken sönderfrätta, plankor saknades eller var trasiga. Gator och vägar med gropar och hål. Inne i staden förfallna hus och söndriga fasader. En doft av utsläpp från avloppssystem, brunkolseldningar och hänsynslös industriproduktion. De nya byggnaderna som stod bredvid de äldre förfallna, hade upprättats som symboler för diktaturens och partipamparnas fantasilösa funktionalitet. Trots att de var till för att hävda partiets makt och undersåtarnas maktlöshet, präglades de av läckande rör, ständiga reparationsbehov och slitna möbler. Så såg Riga ut när jag första gången kom dit 1989.
Det var ett samhällssystem som kommunisterna i det svenska Vänsterpartiet ansåg vara en idealmodell. De skickade hälsningstelegram och studerade hos överförtryckarna i Moskva, som dessutom finansierade deras partihus i Stockholm och deras tidningar.
Det är ofattbart att diktaturens vänner fortfarande betraktas med sådan mildhet och vänlighet i den svenska debatten. Vänsterpartiet som alltid förnekar att man menade att det skulle bli så som det blev, vill fortfarande genomföra samma politik. Allt ägande till staten och all makt över hela vårt samhälle till den socialistiska revolutionens ledarskap. Mer än så har de inte förnyat sig och något större vilja att be om ursäkt till alla dem som levde under det förtryck man stöttade har inte visats.
Den 23 augusti 1989 började förändringen. Från Vilnius i söder genom Riga till Tallinn i norr bildade två miljoner ester, letter och litauer en mänsklig kedja i protest mot den pakt mellan Stalin och Hitler som slöts på dagen 50 år tidigare 1939, en vecka innan andra världskriget bröt ut. I just Riga samlades de baltiska staternas ledare för att fira denna unika manifestation för frihet. För min del blev det en anledning till att vandra några timmar igenom Riga.
En stad med många skikt av historia men där förtryckets tid slår igenom på många olika sätt. Mitt i den gamla stadens centrum, i en utav de finaste byggnaderna var ett fängelse för kommunisternas motståndare och var och en som inte var bekännande kommunist var motståndare. Avrättningsrum, tortyr, fängelse och deportationer. Så var verkligheten ända in i 1980-talet för Lettland, liksom för Estland och Litauen, liksom för alla andra som led under kommunismens brutalitet och ondska.
Riga är en bra påminnelse för oss alla. Om vad friheten från socialism har gett. Hur många som var blinda då och nu upprepar sin oförmåga att se gränserna för demokratin. Det var den blindheten som gjorde att vi svek balterna under så många årtionden. Vet man i dag inte vad nazism är kan man inte bekämpa den. Kunde man inte se förtrycket då kan man inte stå upp mot det i dag. Det påminns man om i Riga 30 år efter att letterna, esterna och litauerna stod upp för demokratin.