Hoppa till innehåll

Revolutionsromantiken

I januari 1991 gav skådespelarna i Les Miserables en föreställning till stöd för de baltiska ländernas frihetskamp. Några av ledarna för de baltiska frihetsrörelserna kunde vara där på Cirkus i Stockholm. Något förvånade blev det när skådespelarna använde den röda flaggan för att symbolisera frihetskampen för Pariskommunen, som i verkligheten hade helt andra färger som sin symbol. För mig är den röda flaggan ingen symbol för frihet, sa en av dem till mig med lugn ironi. 

Jag kommer att tänka på det när jag läser en intervju med Mikael Wiehe som gärna vill vara en revolutionär för frihet på någon barrikad. Mitt problem är att jag oftast gillar hans texter, som handlar om modet, kampen mot orättvisor eller till exempel hans översättning av den amerikanska folksången ”This is my land”.

Men det blir platt när han liksom en del andra kulturskapare reflexmässigt tror att de röda flaggan och socialism står för frihet och rättfärdighet. Ivern att vara en radikal barrikadkämpe, en romantiserad revolutionens hjälte, som tror sig stå ensam i en kall värld i tron på rättfärdighet där alla andra är emot leder till en ytlighet. Det är ett uttryck för utopisternas ständiga tro att bara människor lever de liv som den goda makten anvisar dem så blir deras liv gott, eftersom det finns så många andra som vill dem ont. I den svartvita världen är det lätt att romantisera sig själv som en intellektuell och ideologisk hjälte som upptäckt begrepp som medmänsklighet och frihet.

Saken är bara den att utopistens dröm om att lägga andras människors liv till rätta bortser från att andra människor har ett eget liv som de vill leva. Inte diktarens eller vem det nu är. Det är därför det inte blir vare sig frihet eller rättfärdighet där de röda idealen styr.

Vi behöver inte gå till de länder där socialismen omsatts i totalitärt förtryck. Wiehe och alla andra revolutionsromantiker hamnar tillsammans med Lars Ohly i synen på föräldraledighet, barnomsorg, skola, skatter, företag eller vad det än kan vara. Det handlar om att några ska bestämma över andra. Det blir ofrihet och orättfärdighet.

Knappast något som kan inspirerar till vackra texter. På sin höjd en bröstpumpsblues, en dikt till staten eller sång till kvoten. Inte så modigt, bara tråkigt och ytligt.