Hoppa till innehåll

Repliken SDS inte ville ha –

Med en kaskad av personliga tillmälen som närmast tyder på ett förakt för andras uppfattningar försvarar Per T Ohlsson sitt påstående att socialdemokratin är en liberal kraft.

Enligt Ohlsson är jag upprörd, jag rasar, men har däremot till skillnad från Alf Svensson inte förlorat fattningen eftersom jag inte har någon fattning att förlora. Dessutom begriper jag enligt Ohlsson förmodligen inte vad jag har satt på pränt, eventuellt på grund av att jag har låg panna. Denna argumentation kröner han med rubriken att jag har en låg nivå på min debattstil.

De mer rasbiologiska uttryckssätt som Ohlsson kastar ur sig säger nog mer om honom själv än om mig, liksom om hans öppenhet för att diskutera olika uppfattningar i sak. Men jag tänker framhärda i att diskutera saken. Inte på en enda punkt av den svenska politiken som jag berörde bemöter Ohlsson mig i sak.

I min artikel konstaterade jag att socialdemokraterna försöker förbjuda den liberala förnyelsen i de delar av Sverige där borgerligheten har makten. Jag pekade på att där socialdemokrater har som mest makt är mångfalden och utrymmet för det privata som minst. Samma motstånd mot förnyelse och privata alternativ som präglade socialdemokraterna under 1980- och 1990-talet kommer igen när man nu förstatligar skog, vill förbjuda privat sjukvård, urholka möjligheterna för fristående skolor och genom maxtaxan vill skapa villkor som i det närmaste tvingar föräldrar att välja den kommunala barnomsorgen.

Kraven på att undanta kommunala bolag och icke- vinstdrivande verksamheter från offentlig upphandling är ytterligare ett exempel på att socialdemokratin vill stärka kommunernas makt över välfärden. Inte på en enda punkt bemöter Ohlsson mig.

Nu till pressfriheten. Under regeringen Perssons tid har en lång rad olika ingrepp gjorts för att öka den statliga kontrollen över media. Det handlar om den radiopolitik som genomförts, efter det att de borgerliga partierna använde sig av grundlagen för att stoppa förändringen under ett års tid. Den innebär att den offentliga makten skall dela ut sändningstillstånd för lokal privatradio efter redaktionella bedömningar.

Översätt det till att tidningar skulle få utgivningstillstånd efter samma princip så inser var och en att liberalt är det inte. Vidare har regeringen drivit frågan att lagstifta om hur och vem som skall få äga olika media men gett upp bara för att motståndet var för stort.

Inte minst den tidningskoncern som Ohlsson arbetar inom har återkommande och mycket intensivt påpekat att detta är ett hot mot pressfriheten, låt vara att även de ansvariga där liksom jag enligt Ohlsson har låg panna.

Nu till ekonomin. Det är sant att de offentliga utgifterna var rekordhöga under den borgerliga regeringens tid. Och skälet är mycket enkelt. Det var nämligen 1993, mitt under den borgerliga perioden, det vände efter ett fall som påbörjades 1989.

Bosse Ringholms företrädare Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink har båda tagit avstånd från den förenklade bild som präglar Ohlssons och Ringholms agitation av det enkla skälet att den är farlig inför framtiden. ”Fastighets- och finanskrisen i början av 1990-talet byggdes upp under en längre tid under 1980-talet. Om man vill ta några partipolitiska poäng går det naturligtvis att säga att då satt socialdemokraterna i regeringsställning och det är givetvis riktigt.” (Erik Åsbrink i Sunt Förnuft 20011016)

Den borgerliga politiken ledde till lägre offentliga utgifter och lägre skatter och fick tillsammans med de insatser socialdemokraterna senare gjorde under mitten av 1990-talet effekten av stabilare offentliga finanser. Men tyvärr kom dessa att alltför mycket präglas av skattehöjningar som i dag gör oss sårbara både inför konjunkturer och de strukturella förändringar som präglar svensk och internationell ekonomi.

Den snabba utflyttningen av företag och ägande är en funktion av att Sverige under 1990-talet relativt omvärlden fått allt högre ägandebeskattning. ” På 1980-talet när vi skulle gjort det hade vi det för gott för att bry oss. Men det som borde gjorts under 1990-talet är inte stabilt över tiden och tyvärr bär mitt eget parti huvudansvaret.” (Kjell-Olof Feldt i Sunt Förnuft 20011016)

Nu ser vi på nytt hur offentliga utgifter växer mycket snabbt. De problem som dolts under högkonjunkturen syns nu allt tydligare genom kronförsvagningen, en rekordstor arbetslöshet från högkonjunkturen och växande underskott i statsfinanserna. Regeringen tvingas nu till att begära extrautdelning från Riksbanken för att skyla över underskotten.

Det behövs en ny politik. Och den skall självfallet bedömas och diskuteras efter sina egna meriter. Men det hjälper inte Sverige att högskattepolitiken döps om till liberal. Det är den inte.