När stora värden står på spel måste man våga ta politisk strid. Frågan om fri handel är en sådan fråga där mycket stora mänskliga värden står på spel. Den fria handeln har och har alltid haft sina fiender trots att det är så uppenbart att ingen annan kraft förmått ge så många välstånd och välfärd samt möjligheter till att förbättra sitt liv. Tar man inte debatten med frihandelns motståndare försvårar man för den fria handeln.
Därför är det politiskt fegt av Leif Pagrotsky när han på Brännpunkt säger sig vilja ge demonstranterna mot fri handel i Prag och Seattle rätt i sak samtidigt som han själv argumenterar för den fria handelns betydelse. De har inte rätt i sak. Det är inte fri handel som skapat fattigdom och det är inte fri handel som skapar klyftor. Den fria handeln har tvärtom lett till några av mänsklighetens viktigaste segrar över massfattigdomen. Det gäller bland annat de senaste decenniernas utveckling i Sydostasien men också den utveckling som tänt ett hopp för miljontals och åter miljontals människor i Asien och Latinamerika. Likväl vill frihandelsmotståndare som Attac och en mångfald andra grupper motarbeta den fria handeln.
Deras krav står i en tydlig kontrast till vad Pagrotsky själv skriver när han likväl vill ge demonstranterna rätt i sak med hänvisning till att det är den internationella handelspolitiken som har misslyckats. ”Det finns alldeles för många handelshinder, u-länderna har inte fri tillgång till världsmarknaden och handeln är långt ifrån global”. Det är rätt. Det är bara det att demonstrationerna har inte gällt krav på utökad fri handel och ökad globalisering utan inskränkningar och regleringar av handeln.
Utan en internationell handelspolitik som syftar till att vidga den fria handelns omfattning hade fattigdomen inte varit mindre utan större. Men ännu fler hade kunnat få ta del av den välfärd som den fria handeln skapar om inte frihandelns fiender lyckats hindra dess utvidgning Att vilja ge dessa grupper rätt i sak i tron att det gynnar frihandeln är obegripligt naivt.
En orsak till fattigdomen i vår värld är mot denna bakgrund självfallet ”att den internationella handelspolitiken har misslyckats ” men den internationella handelspolitiken är inte ett självständigt väsen i sig. Skulden för misslyckanden och den bestående fattigdomen ligger hos de som har bekämpat den. Demonstranterna i Prag och Seattle arbetar systematiskt för att just den internationella handelspolitiken skall misslyckas. Därav våldet och poliskonfrontationerna liksom försöken att fysiskt stoppa förhandlingarna. De har sin del av ansvaret för att fattigdomen består för så många.
Och detta måste ledande politiker våga säga även om man hamnar på tvärs med demonstrationstågen. Den fria handeln är nämligen en bräcklig planta som alltid är hotad och alltid har sina fiender. Deras agitation riskerar alltid att ge resultat. Ibland är syftena goda och välmenande och andra gånger är de onda och illasinnade.
Nationalistiska romantiker som inte vill låta den fria handeln rubba det gamla samhället. Socialistiska planekonomer som vill reglera och fördela varor och tjänster utifrån politiska diktat. Rika jordägare, monopolistiska fabrikörer, licensierade importörer och byråkratiska makthavare. De som räds det nya och de som skräms av det främmande. De som vill ta strid för det gemensamma lokala mot den frihet och mångfald som öppnas genom det gränslösa. De som vill bevara sin politiska makt i slutna samhällen och de som vill hindra sina medmänniskor från att gå i andra banor än de rätta och sanna. De som ser till kortsiktiga nationella intressen och de som vill sätta de enskilda människornas välfärdsförutsättningar under politisk kontroll. Frihandelns motståndare finns sannerligen inte bara i demonstrationståg utan också kring de förhandlingsbord där överenskommelser skall ingås.
Den fria handeln behöver därför ett engagerat försvar som aldrig kan uppnås genom att man undviker politisk strid samtidigt som man smyger med en frihandelsvänlig uppfattning i sak. Leif Pagrotsky och den svenska regeringen kommer under det kommande halvåret kunna spela en nyckelroll när det gäller båda att förklara den fria handelns betydelse och framgångar och när det gäller att leda EU-arbetet i en offensiv politik för att vidga frihandeln till att också gälla alla dem som i dag lever i fattigdomens utanförskap. Då kan man inte föra debatten om den fria handeln genom att ducka och ge frihandelns fiender rätt i sak.
Istället borde den svenska regeringen nu göra ett tydligt åtagande att som ordförandeland verka för att EU skall vara en pådrivande kraft inom WTO, Världsbanken och Internationella Valutafonden när det gäller att se till att den internationella handelspolitiken lyckas i strid med frihandelns fiender.
Det är inte en helt lätt uppgift eftersom vi bland en del av EU´s medlemsländer kan se att stödet för den fria handeln oftast är större i ord än i handling. Skall man vara ärlig är det svårt att dra en glasklar linje mellan Europas olika partigrupperingar i denna fråga. Istället spelar nationella intressen och skilda traditioner länderna emellan en större betydelse.
Men just för att med kraft kunna överbrygga denna tröghet måste Sveriges företrädare vara tydliga i sak och våga att möta frihandelns fiender i en öppen debatt. Då kan vi också vinna stöd och legitimitet för de förändringar som så uppenbart både jag och Leif Pagrotsky vill åstadkomma.
Gunnar Hökmark