Hoppa till innehåll

Relativisera inte varken antisemitism eller nazism – artikel i Kvällsposten

  • av

En liten pojke står med händerna uppsträckta över huvudet i Warszawas getto. Med kortbyxor, bara knän och en alldeles för stor rock. En keps på huvudet. Mamma står precis bredvid. En försvarslöshetens rädsla. Bakom pojken står två Gestapo-soldater med gevär riktade mot honom. Bilden är historiskt välkänd, tagen 1943 av en okänd fotograf, där även den rädda pojkens identitet än i dag är okänd. Det finns ingen bild som varit så viktig för mig, när det gäller insikten att varje civiliserat samhälle måste kunna stå starkt för att värna den enskilde.

Annars finns alltid risken att sexåriga barn och vi alla blir så utelämnade åt den brutala maktens ondska, som pojken och hans mamma liksom alla dem som mördades under Förintelsen. Antisemitismen är ett särskilt gift som är ett hot mot alla samhällen och därmed mot oss alla. Den eliminerar människovärdet. 

I Auschwitz som befriades den 27 januari 1945 blir detta så tydligt manifesterat. Den välkända portalen ovan spåren som leder in till dödens station. Spåren slutar vid gaskamrarna. Där tog resan slut. I bildlig bemärkelse men i allra vidrigaste grad också i bokstavlig. Där tog livet slut och det fanns ingen annan mening med spåren dit. Antisemitismen är en annan sak än främlingsfientlighet, människors rädsla eller fördomar om den andre eller till och med rasismens nedsättande syn på människor av ett annat slag än det egna. 

Antisemitismen går långt bortom fördomen, missaktningen eller intoleransen. Inser vi inte skillnad bortser vi från att antisemitismen som idé slutar i viljan att eliminera var och en av ett folk bara för att man tillhör det folket, den tron och det ursprunget. Antisemitismen upphäver människovärdet och det drabbar oss alla där den får sprida sitt gift. 

Därför är det en tragedi och ett samhälleligt misslyckande att den blivit en vardag i stora delar av det svenska samhället. Det är en skam för oss alla att den har fått ett fäste i Malmö som är Sveriges tredje största stad. Det gäller inte bara i Malmö utan även runtom i andra delar av Sverige, där judiska föreningar läggs ner på grund av hotbilden, där lärare inte vågar undervisa om Förintelsen eller elever inte vågar berätta om sin judiska tillhörighet. 

Men i Malmö har det nått en nivå där judar känner en otrygghet att leva i just den stad där judar på flykt under andra världskriget fick trygghet. Det är förfärligt att Malmö blivit känt för detta över världen och det är förfärligt att det har kunnat bli så. 

Ett skäl till att det har kunnat hända är att allt för många har relativiserat antisemitismen. Därför har alltför många inte sett den växa fram. Allt för många åter har avfärdat det som ett kulturellt fenomen som man måste visa tålamod eller tolerans inför. Andra har sökt förklara det med att det också beror på judarna själva. Rädslan för att stöta sig med nya väljargrupper har lett till att bland annat Socialdemokraterna i Malmö inte tagit striden mot antisemitismen.Det har varit lättare att stå för den naiva uppfattningen att man kan bekämpa hatet med utbildning eller konferenser, i stället för att själv bekämpa den och ta strid med var och en som uttrycker hatet.

Ett bidragande skäl till detta är relativiseringen av antisemitismen liksom av begrepp som nazism och fascism. Om vi låter dessa begrepp bli flytande för att bli en del av den politiska debattens retorik, urholkar vi begreppen. Då förtränger vi att antisemitismen är något särskilt som går långt bortom det acceptabla. Det gynnar inget annat än antisemitismens krafter. Det är dags att vi en dag som i dag bestämmer oss för att det måste vara slut med den passivitet som blir till tyst acceptans. Nu måste gränsen dras för det oacceptabla. Sverige får inte vara ett land där judar känner otrygghet någonstans.