Den svenska bostadskrisen tillhör de mest vårdade kriserna. Under decennier har den politiska makten pådriven av Hyresgäströrelsen och vänsterdebattörer gjort allt den kan för att slå vakt om en bostadsmarknad som saknar bostäder och marknad. Bostadskrisen är inte bara ett problem för den enskilde som inte kan få bostad eller byta till en bättre passande bostad, eller en bostad som underlättar för arbete och familj utan också för samhällsekonomin i sin helhet.
Överallt var man har ett planekonomiskt system har man också fått brist, köer, svarta marknader, gräddfiler, lösningar för nomenklaturen samt skyhöga priser för att gå förbi köerna. Allt detta har vi i Sverige. Rusande bostadsrättspriser, köer, skyhöga andrahandshyror, skyhöga svarta hyror, och självfallet gräddfilerna. Den bestämda oviljan att göra något åt detta är sorglig eftersom den leder till lägre tillväxt, lägre löner, sämre välfärd, sämre vardag och högre arbetslöshet. Just nu ser vi också hur detta, med rekord i ny ankommande, leder till sociala problem av ett slag vi inte har sett tidigare.
Överallt där man genomfört marknadsekonomiska reformer har man uppnått lägre priser och ökat utbud. Faktum är att vi i dag ser detta dyka upp som ett förment problem när riksbanken jagar efter en inflation som har försvunnit i den globala marknadsekonomins ökade utbud och digitala produktivitetsökningar. Det är en gammal modell som driver Riksbanken att jaga inflation när skälet till den låga inflationen är ett ökat och växande utbud och produktivitetshöjningar. Att tro att en ökad svensk inflation, med växande lönekostnader och minskad konkurrenskraft, är ett nödvändigt sätt för att uppnå ekonomisk tillväxt i en globalt växande konkurrens, är ett systemfel.
På den reglerade bostadssidan har vi däremot stigande priser och kostnader. De räknas dock inte in annat än marginellt i inflationsindex. De stigande priserna beror på bostadsbristen, som främst beror på hyresregleringen, även på bostadsbyråkrati, samt på en fortsatt växande efterfrågan framförallt i våra storstadsområden. Priserna har också accelererat på grund av Riksbankens negativa räntepolitik, som gör investeringar nästintill gratis och driver tillgångsvärden uppåt samtidigt som reala investeringar blir relativt mindre lönsamma.
Som en lösning på att riksbanken jagar en inflation som inte finns och inte behövs – svensk ekonomi går ju tack vare alliansbudgetar som tåget och präglas än så länge av en hög tillväxt och växande sysselsättning – och bostadsbristen är de enda konkreta lösningarna som nu diskuteras minskade ränteavdrag och politiskt fastställda amorteringskrav som båda syftar till att det ska bli dyrare att bo.
Det vill säga som lösning på bostadskrisen diskuterar regeringen nu hur det ska bli dyrare och svårare att få tag på en bostad samtidigt som en minskad efterfrågan kommer att leda till att färre bostäder byggs, om människor inte kan finansiera de nya husen. Dock växer befolkningen och bostadsbristen. Och inflationen beror inte på att man kan få göra avdrag för de räntor man i ett annat skede får betala skatt för.
Det är en tävling i skenlösningar som är att likna vid regndans. Kanske löser sig problemet om man fortsätter dansa utan att avreglera och lösa problemen, hoppas hyresregleringens vänner. Men i det här fallet påverkas torkan inte av dansen.