Om vi ska kunna använda skogens fulla potential för att möta klimatförändringarna och minska utsläppen måste EU-kommissionens förslag förändras. Därför är det allvarligt att regeringen knappt gjort någonting alls för att förbättra förslagen, skriver Europaparlamentarikerna Christofer Fjellner (M) och Gunnar Hökmark (M).
Just nu slutförhandlas två av de viktigaste delarna i EU:s klimatpolitik i Bryssel. Det handlar dels om bördefördelningen, som säger hur stor del av ansvaret respektive land ska ta för den del av klimatpolitiken som inte omfattas av handeln med utsläppsrätter, dels om skogens bidrag i klimatpolitiken. Vi moderater har precis som Magnus Nilsson skriver varit kritiska till båda dessa lagstiftningsförslag. Om vi ska kunna använda skogens fulla potential för att möta klimatförändringarna och minska utsläppen måste förslagen förändras. Därför är det allvarligt att regeringen knappt gjort någonting alls för att förbättra förslagen.
I centrum för förhandlingar om de nya reglerna för skogen står alltså hur mycket skog som får avverkas i respektive medlemsland innan det räknas som en belastning på klimatet. Med kommissionens förslag, med historiska referensnivåer för avverkning, riskerar vi att cementera en låg mobilisering av skogen i kampen mot klimatförändringarna. Det utgår från att skogens tillväxt är statisk och står i direkt relation till avverkningen, vilket helt enkelt inte stämmer. I Sverige har avverkningen mer än fördubblats de senaste hundra åren. Men vi har inte mindre skog i dag än vi hade då, tvärtom har virkesförrådet mer än fördubblats under samma tid. Detta är något som borde tillåtas och uppmuntras, inte motarbetas och förhindras genom överstatligt fastslagna statiska referensnivåer.
Nilsson menar att det är bra att uppmuntra länder att nettoinlagra koldioxid genom att inte avverka skog istället för att minska utsläppen i andra sektorer. Det kan han få tycka. Det stora problemet är att i kommissionens förslag är referensnivåerna så missvisande att en faktisk nettoinlagring skulle räknas som ett utsläpp och skogsbruket begränsas helt utan nytta för klimatet.
Det aktiva skogsbruket är inte ett hot mot klimatet utan ett av våra viktigaste verktyg i kampen mot klimatförändringarna. Sveriges skogar tar varje år upp 50 miljoner ton koldioxid och kompenserar därmed för 83 procent av de svenska utsläppen. Växande träd binder koldioxid och en skog som inte avverkas börjar förr eller senare att avge koldioxid istället för att binda den. Europas skogar växer kraftigt, bara runt 60 procent av den årliga tillväxten avverkas. Vi är med andra ord långt ifrån att använda skogens fulla potential för att ersätta fossila produkter och bränslen i klimatomställningen.
Det gynnar därför knappast klimatet att som Nilsson vill låta mer skog stå orörd och använda mindre biomassa och bioenergi i klimatomställningen, även om det möjligen skulle innebära att vissa länder skjuter upp jobbiga åtgärder och reformer i andra sektorer för att minska sina utsläpp. Skogen är inte bara viktig för den enskilde skogsägaren, för svensk ekonomi och för tillväxt och jobb. Den är avgörande för att vi ska klara våra höga ambitioner på klimatområdet och för en grön regering borde det vara en självklarhet att vi inte ska begränsa möjligheterna till skogsbruk i onödan.
Men när EU-länderna förhandlade reglerna var Sverige länge tysta, trots att vi har mer skog än något annat EU-land. När andra länder med mycket skog, som Finland och Österrike, samarbetade för att skogen ska kunna fortsätta bidra till klimatarbetet och för att säkra det nationella självbestämmandet över skogspolitiken kunde S och MP inte komma överens utan valde att stå vid sidlinjen och titta på. Inte förrän vi tillsammans med de andra Allianspartierna körde över regeringen i EU-nämnden och tvingade fram en mer skogsvänlig linje tog Sverige en mer aktiv roll i förhandlingarna.
Men det är inte bara skogsbruket som drabbas av regeringens passivitet i förhandlingarna om de här viktiga bitarna i klimatlagstiftningen. Våra höga ambitioner och våra insatser här hemma leder nu på grund av regeringens oskicklighet i förhandlingarna om bördefördelningen till att andra länder får släppa ut mer. För bördefördelningen handlar inte om ambition utan bara om vem som ska göra vad.
När den svenska regeringen inför förhandlingarna gick ut och sa att Sverige skulle göra mer än vad vi kommit överens om i EU blev svaret från EU-kommissionen att länder som Polen och Bulgarien, som trilskas i klimatpolitiken, får rabatt motsvarande de svenska åtagandena. Regeringens svar var att tyst acceptera att andra länder får göra mindre när vi i Sverige gör mer.
Konsekvensen är att våra svenska klimatåtgärder inte leder till att de globala utsläppen minskar snabbare, utan bara till att vi i Sverige får ta en större del av kostnaden för klimatpolitiken. Det vinner varken Sverige eller klimatet på.