Sverige har stött den palestinska myndigheten och därmed Arafats despotiska ledning, vilket bidragit till sönderfall, rättslöshet och ett i det närmaste fritt utrymme för terrororganisationer att slå sönder fredsprocessen. När ministrarna Laila Freivalds och Carin Jämtin och SIDA-chefen Maria Norrfalk försvarar stödet verkar förvirringen total.
I sitt svar hävdar Freivalds/Jämtin att jag har fel och att inga biståndsmedel går till den palestinske presidenten eller direkt till den palestinska myndighetens budget. Norrfalk menar istället att bara en mindre andel av stödet går till projekt i samarbete med den palestinska administrationen medan den större kanaliseras via FN, andra internationella organisationer och det civila samhället och att detta inte är liktydigt med att pengarna hamnar i president Arafats fickor.
Nu har jag inte hävdat att pengarna utbetalas direkt till Arafat, bara att de förskingras i propaganda, korruption och utländska konton. Detta var också budskapet i den rapport som på SIDA´s uppdrag skrevs 1997 av docenten Sune Persson. Han konstaterade också att den palestinska myndigheten lägger under sig det civila samhällets institutioner, vilket försvårar för biståndsgivarna.
Klokt nog försöker ingen av de tre säga emot mig i frågan om korruptionen, däremot i frågan om Sverige ger stöd till den palestinska myndigheten eller ej. Freivalds/Jämtin skriver att inget stöd alls utgår till den palestinska myndigheten medan SIDA-chefen urskuldar sig med att det bara är en mindre andel som går till dess administration.
Å andra sidan menar Freivalds och Jämtin att det svenska stödet, som å ena sidan inte utbetalas, ger möjligheter att påverka och ställa krav på reformer av den palestinska myndigheten. Vilket stöd? Det som inte utbetalas? Och vilka reformer har man krävt för de pengar man både ger och inte ger? Och vilken effekt har det fått?
Huvudpoängen i min artikel var att Sune Perssons rapport, som hemligstämplades dagarna innan den skulle presenteras, gjorde det omöjligt att motivera det svenska stödet till den palestinska myndigheten under Arafats ledning. Genom hemligstämplingen vilseleddes riksdagen samtidigt som Pierre Schori reste och tecknade nya biståndsavtal med Arafat. Det har drabbat och drabbar palestinierna.
Hemligstämplingen har tillåtit en politik som försvårat fredsprocessen. Som Sune Persson uttryckte det i sin hemligstämplade rapport: Vad beträffar stödet till fredsprocessen i Mellanöstern så håller Arafats diktatoriska enmansshow på att bli en belastning. Freivalds/Jämtins replik försvarar vare sig hemligstämplingen eller stödet till Arafat som de pikant nog förnekar men motiverar med att det kan påverka.
Gunnar Hökmark
Ordförande i konstitutionsutskottet och moderaternas förstanamn i valet till Europaparlamentet