Nu är det klart vart kronjuvelen bland EU:s myndigheter, Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA), flyttar när Storbritannien lämnar EU. Sverige kandiderade med Stockholm, men blev utslaget redan i första röstningsomgången. Att regeringen inte gav sitt stöd till Köpenhamn, efter att Stockholm åkt ut, var ett svek som riskerar att få mer långsiktiga konsekvenser än att läkemedelsmyndigheten gick till Amsterdam.
Det har varit en riktig huggsexa om de brittiska EU-myndigheterna efter folkomröstningen förra året. Särskilt EMA med sina 900 anställda har varit ett hett villebråd och till slut kandiderade 18 medlemsstater om att få myndigheten. Det var självfallet ett bakslag för Sverige och för regeringen att det inte blev Stockholm.
Att få läkemedelsmyndigheten till Stockholm hade varit bra för Sverige i sin helhet, en tillgång för den svenska forskningens infrastruktur och för kvarvarande och framtida svensk läkemedelsindustri. De goda skälen för Stockholm var många, men till vår nackdel var bostadsbristen i Stockholm, högskattepolitiken som påverkar medföljande, bristande kommunikationer, regeringens politik som gjort att företag med stora huvudkontor lämnar Sverige och hotet mot friskolorna. Fastän Sverige inte gick vidare ska de 50 tjänstemännen som har jobbat för att få myndigheten till Sverige ha en eloge.
Men mer anmärkningsvärt än den svenska kandidaturen är den svenska regeringens agerande när Stockholm hade slagits ut. Den danske utrikesministern Anders Samuelsen gick direkt efter omröstningen ut i TV och anklagade regeringen för att ha svikit Skåne, Danmark och hela det nordiska samarbetet genom att rösta på Milano i Norditalien i stället för Köpenhamn när Stockholm åkt ur. Detta var ett svek inte bara mot Danmark, utan mot hela Öresundsregionen som hade gynnats om Köpenhamn tagit hem segern.
När Stockholm var ute ur bilden hade det bästa ur ett svenskt perspektiv varit om EMA placerades i Köpenhamn. Malmö och resten av Skåne hade med all säkerhet dragit nytta av de närmare 1 000 nya kvalificerade arbetstillfällena, 35 000 årliga hotellnätter och myndighetsbudgeten på tre miljarder kronor. Det hade tveklöst också varit positivt för Lunds världsledande Life science-centrum och för den vitalisering av Öresundsregionen med det medicinska kluster som utgörs av Lund, Malmö och Köpenhamn.
Även om man bortser från den direkta nyttan myndigheten hade skapat för Sverige om den placerades i Köpenhamn är Sveriges agerande oförklarligt. Om inte ens Danmark, som är vår närmaste samarbetspartner i EU och i världen, kan lita på att Sverige ställer upp när det behövs – vilket land kan då lita på Sverige?
Regeringen vägrar att svara på hur Sverige röstade. Det är allvarligt. Antingen har den danske utrikesministern rätt och i sådana fall svek regeringen inte bara Danmark och Skåne utan hela det nordiska samarbetet och en av våra närmsta allierade. Om Anders Samuelsen har fel och Sverige visst röstat på Danmark har regeringen skött detta så oskickligt att det är ett diplomatiskt misslyckande. Om det är något som skadar den Sverigebild som regeringen ofta talar om är det detta, som bäst kan beskrivas som förtroendeskadande verksamhet.
Om Sverige öppet hade gett sitt stöd till Köpenhamn och Danmark hade det stärkt trovärdigheten i det nordiska samarbetet. I stället för att etablera ett större block av sammanhållning som hade varit en tillgång i en lång rad frågor försvagar Sverige det nordiska samarbetet i en tid när det behövs mer än på länge. I det läge Europa befinner sig i behöver Sverige agera som ledare för ett nordisk-baltiskt block för att påverka EU i den riktning som länderna i denna region rätt samfälligt vill.
Att Stockholm inte fick EMA kunde regeringen inte ensam styra över. Däremot kunde den helt styra över hur vi själva agerade när Stockholm inte längre var aktuellt. Då borde Köpenhamn ha varit det naturliga alternativet. Det ansåg uppenbarligen inte regeringen. Detta är ett större bakslag än att vare sig Stockholm eller Köpenhamn fick myndigheten.
Gunnar Hökmark (M)
Cristofer Fjellner (M)