Debatten om regeringens besök i Iran fördunklas av sju felaktiga föreställningar.
För det första är det viktigt att en svensk regerings företrädare även besöker ett land som Iran. Handel, affärer och investeringar öppnar långsiktigt upp samhällen från sin slutenhet.
För det andra är det svårt att göra något annat som kvinna än att bära slöja om man uppträder i det iranska samhället, annars bryter man mot lagen. Kvinnor som inte bär slöja riskerar att straffas med prygling och piskning liksom eventuellt med att fängslas och utsättas för en sådan behandling som fängslade kvinnor i Iran utsätts för i iranska fängelser.
För det tredje blir frågan om att bära slöja i Iran därför inte en fråga om respekt för värdarna eller för sed och tradition. Slöjtvånget är inte en iransk sed eller tradition utan ett uttryck för en teokratisk förtryckarregims syn på kvinnor.
För det fjärde har slöjtvånget i Iran inget att göra med att man av hänsyn till andra människors tro, sedvänjor eller tradition tar av sig skorna i en moské, bär kippa i en synagoga, eller slöja inför påven, täcker håret i eller undviker kortbyxor i en kyrka, undviker bar överkropp på ett regeringssammanträde eller något annat. Slöjtvånget handlar inte om respekt för religiösa värderingar, för en gud man tror på eller hänsyn till andra utan bygger på att kvinnor anses mindre värda och därför bestraffas om de inte håller sig till sin roll.
För det femte bör man när man besöker en diktatur inte spela med i diktaturens försök att framställa sig som demokratisk eller jämställd. I besöken både i Saudiarabien och Iran har Stefan Löfven med sina medföljande bidragit till att ge legitimitet åt föreställningen att dessa regimer verkar för att förbättra kvinnors villkor. I Saudiaraben jämförde han ett land där en kvinna kan stenas för att hon blivit våldtagen med att även Sverige har problem med jämställdheten och i Iran deltog man i besök hos regimens Potemkinkulisser där man försökte visa att kvinnor i olika projekt får ökat inflytande som grupp när förtrycket just bottnar i att kvinnor inte behandlas som individer med rättigheter utan som en grupp utan några rättigheter alls.
För det sjätte bör man inte framställa förhandlingar om handelsrelationer som insatser för en feministisk utrikespolitik. Det närmar sig en juvenil ungdomsboks romantisering av egna insatser som slår rakt emot de modiga människor i dessa länder som kämpar för kvinnors rättigheter.
För det sjunde är kravet att kvinnor ska ha lika rättigheter som män inte en funktion av en ny slags feministisk utrikespolitik utan en mycket gammal idé om alla människors lika värde. Att göra den idén till frågan om feminism innebär att man gör människors fundamentala rättigheter till en funktion av en debatt om hur man i ett modernt och demokratiskt samhälle ser på motsättningar mellan könen och olika maktstrukturer.
Det är att reducera den fundamentala rättighetsfrågan om varje människas okränkbara rätt oavsett om man är ung, gammal, kvinna eller man, kristen, muslim, jude, buddist eller av någon annan religion eller trosriktning, oavsett vilket etniskt ursprung man har.
Det sista är kanske det allra mest allvarliga. Vi har en regering som när den är ute och reser i världen i sin iver att vara feministisk urholkar kampen för enskilda människors rätt. Istället för att värna individer legitimerar de indirekta förtryckarregimernas indelning av människor i kollektiv när dessa säger sig vilja ge kvinnor inflytande som grupp men inte rättigheter som individer.
Kan man inte se och förstå skillnaden mellan ett förnedrande tvång, till för att förtrycka, som följs av prygling, piskning och misshandel och våldtäkter i fängelse med att jag och alla andra normala människor av respekt för andra människors tro klär oss med respekt när vi besöker andras och våra egna helgedomar, inte för att vi tvingas, inte för att vi annars pryglas, fängslas och misshandlas utan för att vi som fria människor själva väljer hur vi visar våra medmänniskor att vi ser och respekterar dem, då är man vilse i världen.
Då är det inte underligt att man stryker diktaturerna medhårs medan man stämmer in i attackerna mot den demokrati som förtryckarna hatar.