Pierre Schori skriver om denna kampanj (DN Debatt 16/4) som fokuserar på länder så långt bort ifrån svenska intressen att regeringen inte behöver stå fast vid de värderingar som realism kräver av närhet.
Den handlar inte om att få världssamfundet att stå starkt mot övergrepp av mänskliga fri- och rättigheter, vikten av en utveckling av transatlantisk frihandel, kamp mot terrorism och en europeisk politik för att värna en hotad fredsordning i vår del av världen. Istället fokuserar den ”oberoende” svenska rösten på fiskepolitik som gemensam nämnare med regimer långt bortom Sveriges och Europas utmaningar i dag.
Schori romantiserar en tid för 40 år sedan, då han var ny utrikespolitisk rådgivare åt Olof Palme, då han träffade en person – Frances Albert René – som några år senare tog makten över Seychellerna för att där etablera en socialistisk enpartistat. Det var en tid då Schori inte alls, som han antyder, betraktade de baltiska staterna som ockuperade utan som en icke ifrågasättlig del av Sovjetunionen.
Detta var bara några år innan Olof Palme reste till Kuba för att hylla Fidel Castro och den kubanska befrielsen. Även hit har Schori på regeringens uppdrag rest för att bedriva röstfiske hos den diktator han anser vara en ”modern renässansfurste”. Det är ur denna tidsanda som Schori beskriver den svenska kampanjen till Säkerhetsrådet och sitt röstfiske 40 senare på Seychellerna.
Temat är att Sverige med Seychellerna delar en viktig agenda, nämligen förutom Sveriges röstfiske också fiskefrågorna. I samma kampanj var Margot Wallström på resa för några veckor sedan i Mikronesien, för att värva röster, säkerligen med motsvarande tema.
När Margot Wallström skulle tala inför Arabförbundet, i det tal som blev inställt, var det ett inställsamt tal som sökte framhålla en gemenskap med de diktaturregimer hon talade till, som om vi delar deras agenda för frihet, jämställdhet och demokrati.
En regering vars företrädare romantiserar revolutionens tid och som återfaller till en beundran för enpartistater kommer inte bidra till en reformering av FN. När kampanjstrategin förutsätter att man ska vinna de tvivelaktiga regimernas stöd blir man allierad med dem som har ett egenintresse av att organisationen fungerar som den gör, med korruption och i tystnad inför diktaturers brutalitet och förtryck. Regeringens bjudresor för ambassadörer till Sverige bekräftar detta mönster.
Med en sådan kampanjstrategi devalverar Sverige sin kandidatur samtidigt som man marginaliserar sig i det Europa man borde fokusera på. Istället för att fiska röster i grumliga vatten borde Sverige stå för klarhet, frihet och förändring.
Gunnar Hökmark (M), europaparlamentariker