De sammanbrutna förhandlingarna i försvarsfrågan är därför inte förvånande men allvarlig, då den riskerar att få en direkt påverkan på det svenska försvaret och svensk säkerhet.
Regeringen Löfven har ständigt återkommit till att man varit naiv, så fort det blir tydligt att man gjort fel eller misslyckats med sitt uppdrag. Problemet är att man medger naiviteten först när skadan är skedd. Så var det med Transportstyrelsen, de stora flyktingströmmarna 2015, den bristande beredskapen inför skogsbränder, terroristdåd på Stockholms gator och den bristande planeringen för en pandemi. Aldrig eftertänksamheten innan, utan ett naivt agerande i stundens hetta.
Så är det med försvarsförhandlingarna som nu brutit samman. Istället för att Sverige ska få ett försvar som kan möta de hot som vi dagligen ser i olika former av aggressivt handlande från flera länder, väljer regeringen att låta allt flyta vidare, med ett succesivt försvagat försvar som resultat.
Det är en regering som tror att regerandet handlar om att höja bidrag i tron att det är genom pressmeddelanden man skapar välfärd, som tror att brottslighet bekämpas genom starkast möjliga fördömanden och freden bevaras genom att innerligt understryka hur viktig den är. Men en regerings uppgift är att skapa förutsättningar för välfärd och tillväxt, lägga grunden för framtidens utveckling och säkra att vi kan möta de hot som vårt samhälle står inför.
När det gäller den grundläggande uppgiften att möta hoten mot vårt samhälle faller regeringen Löfven platt. Den beklagar och fördömer i efterhand istället för att agera på förhand. När det gäller försvaret rör det sig om än större värden, än de som pandemin handlar om. Passivitet förenat med ständiga uttalanden kan accepteras hos åskådare men inte hos en regering som har ett oundvikligt ansvar. De misslyckade försvarsförhandlingarna är därför ett misslyckande som faller på regeringen men riskerar svensk säkerhet och vårt samhälles trygghet.