Under de snart fyra år som den socialdemokratiska regeringen har suttit vid makten har regeringen uppvisat en anmärkningsvärd oförmåga att leda landet. Transportstyrelsen. Försäkringskassan. UD. Det interna säkerhetsrådet. Regeringen kan inte regera. Trots att Sverige har en ekonomi i högkonjunktur har vårdköerna fördubblats, otryggheten ökat och Sveriges inflytande i Europa minskat. Löfvens regeringstid kan beskrivas som ett hafsverk. Till hösten behöver Sverige en regering som förmår se till det långsiktiga.
Regeringen övertog välskötta finanser efter alliansen. Ändå höjde Socialdemokraterna skatterna med 60 miljarder i sin vilsna uppfattning om att mer pengar till statskassan per automatik leder till bättre välfärd. Samtidigt som vårdköerna har fördubblats jagar man privata aktörer, som vid ett införande av vinsttak i välfärden skulle tvingas lägga ner vårdcentraler och mottagningar och leda till ohanterliga köer.
I dagarna proklamerade Socialdemokraterna att de ska bryta segregationen och göra slut på utsatta områden i Sverige, samtidigt som städer där Socialdemokraterna har styrt i decennier, som Göteborg och Malmö, tillhör de mest segregerade.
Oförmågan att se konsekvenserna av den förda politiken återkommer på område efter område. Socialdemokraternas Europapolitik har hittills bestått av att vilja införa en social pelare – som ger EU beslutsrätt över arbetsmarknadsfrågor och välfärd, vilket skulle vara slutet för den svenska modellen – samt en besatthet av att betala mindre till EU-budgeten, utan att diskutera vad EU:s budget ska eller inte ska finansiera. Den sociala pelaren är inte ett förslag för framtiden, utan något som pågår nu, bland annat tack vare Sveriges regering.
Samtidigt har vi ett Ryssland som rustar och för en aggressiv utrikespolitik mot sina grannländer och söker destabilisera länder i Europa, inklusive Sverige, och pågående förhandlingar om Storbritanniens utträde ur EU. I det läget behöver Sverige anta en aktiv roll i Europa.
I stället har svaret varit att kampanja för en plats i FN:s säkerhetsråd och att göra allt för att motarbeta närmre transatlantiskt samarbete i Nato. I FN-kampanjen har utrikesminister Margot Wallström gång på gång gjort sig ovän med de länder som står oss närmast, samtidigt som hon varit tyst inför förtrycket i Mellanösterns diktaturer och ständigt gjort gemensam sak mot den enda demokratin Israel.
Det är inte hållbart att Sverige bara anför sig till symbolpolitik och tvära kast, utan att se till de långsiktiga trenderna. Vi är ett land med goda förutsättningar, men med behov av reformer. Den dysfunktionella bostadsmarknaden behöver ökad rörlighet och ökat bostadsbyggande, vilket bland annat regeringens amorteringskrav går tvärtemot. Arbetsmarknaden behöver större öppenhet genom en lagstiftning som stimulerar till fler anställningar, i stället för att hålla människor aktivt ute. Vi behöver stärka vår förmåga att visa digitalt ledarskap.
Socialdemokraterna må föra en socialdemokratisk politik, men socialdemokratin har tidigare åtminstone kunnat hävda någon form av långsiktighet. Regeringen Löfven tycks varken veta vad man vill eller vilka konsekvenser den förda politiken får. Resultaten blir därefter.