På onsdagen röstade Europaparlamentet om den delen av klimatpolitiken som inte omfattas av handeln med utsläppsrätter. Det står klart att Sverige och klimatet blir de stora förlorarna. För trots att Sverige är det land som ligger längst fram i klimatarbetet är det vi som ska göra mest när EU nu beslutar om hur ansvaret ska fördelas för klimatpolitiken fram till 2030.
Samtidigt behöver länder som ligger långt bakom Sverige nästan inte göra någonting alls. Detta trots att klimatinsatser i Sverige är betydligt dyrare än i stora delar av Europa. Det är ett hot mot både Sverige och klimatet och därför röstar Moderaterna nej till att ge de stora utsläpps- bovarna rabatt i klimatpolitiken.
Sverige ska nu minska utsläppen med 40 procent till 2030 i den icke-handlade sektorn. Det är det högsta målet något land i EU har och betydligt mer än de flesta andra EU-länder. Polen ska bara minska sina utsläpp med 7 procent och Bulgarien slipper minska sina utsläpp alls.
Det är ärligt talat inte helt oväntat att Sverige får dra det tyngsta lasset i klimatpolitiken. Företrädare för den svenska regeringen har länge kommunicerat att Sverige ska vara mer ambitiöst och gå ännu längre före alla andra på klimatområdet. Det kan man tycka vad man vill om, men att säga det inför en förhandling om vem som ska göra vad i EU är knappast till nytta för klimatet.
Att den av regeringen tillsatta miljömålsberedningen bara några veckor innan EU-kommissionen presenterade sitt förslag meddelade att Sverige utan koordination med övriga EU-länder skulle göra ännu mer gjorde knappast saken bättre. Det inhemska svenska målet till 2030 motsvarar en utsläppsminskning på 58 procent jämfört med 2005 års nivå, alltså långt över EU-målet om 30 procents utsläppsminskning i den icke-handlande sektorn.
Om Sverige vill göra mer än vad vi lyckades komma överens om i EU är det helt i sin ordning. Men inte oväntat tolkades detta i Bryssel som att man kunde lasta över mer ansvar på Sverige i stället för att bråka med andra, trilskande medlemsstater.
Problemet är att de svenska ansträngningarna för att minska utsläppen därför inte får till följd att Europas utsläpp minskar snabbare. Det enda regeringen har lyckats med är att se till att Sverige får ta en större del av kostnaden.
Hur mycket EU ska minska utsläppen var bestämt långt tidigare. Det här handlade bara om vem som ska göra vad och att Sverige får göra mer samtidigt som de stora utsläpparna slipper undan är knappast klimatet betjänt av. Men det räcker inte ens att bara fokusera på Europas utsläpp. EU står i dag för knappt 9 procent av världens utsläpp och även om Europa helt slutar släppa ut klarar världen inte målen vi satte i Paris. På samma sätt som Sverige inte kan rädda klimatet på egen hand kan faktiskt inte ens EU göra det. Då måste hela världen ta sin del av ansvaret.
Samtidigt som Donald Trump nu har dragit tillbaka USA:s underskrift från avtalet i Paris för att klimatpolitiken kostar för mycket i termer av tillväxt och jobb ökar utsläppen i rasande fart i stora delar av världen. I Kina har utsläppen ökat med över 100 procent de senaste tio åren och landet är nu världens största utsläppare. Trots det har kineserna sagt att landets utsläpp ska fortsätta öka till 2030. I Indien ökar utsläppen också snabbt, men landet har trots det inte gått med på att sätta ett datum för när utsläppen ska sluta öka.
Om vi ska rädda klimatet gäller det att vi får resten av världen att ta sin del av ansvaret. Och då måste vi visa att vi har en klimatpolitik som kan förena minskade utsläpp med tillväxt och jobb. Då har vi inte råd med en klimatpolitik som inte är målinriktad och kostnadseffektiv. För en sådan politik kommer knappast inspirera andra länder att följa vårt exempel.
Just därför är regeringens agerande kring beslutet om fördelningen av klimatpolitiken ett sorgligt exempel på riktigt dålig klimatpolitik som möjligen kan ge dem kortsiktiga symbolpolitiska framgångar, men som knappast räddar klimatet.