Ännu en vecka har inletts med nyheter om helgens dödsskjutningar. Under lång tid slätades det växande våldet från organiserade kriminella över med att antalet mord inte nödvändigtvis har ökat så mycket – ”totalt sett”. Den attityden byggde på två allvarliga felslut, som i sin tur lett fram till dagens situation.
För det första kompenserar inte en vikande andel av en typ av mord för en ökning av andra typer, som om det funnes en ”normal nivå” av mord. Om färre statistiskt under ett år mördas genom fylleslagsmål, så minskar detta inte på något sätt allvaret kring kriminella gängs avrättningar eller för den delen någon annan typ av mord. Oavsett kategori är varje mord ett släckande av någons liv och ett oacceptabelt angrepp på samhället.
För det andra har en politiskt motiverad rädsla för att tala klartext och beskriva verkligheten som den är lett till att den grova gängkriminaliteten kunnat växa från ett marginellt fenomen till ett samhällshot av rang. Senast var det den erfarne åklagaren Lisa Tamm som drabbades av bannbullan, med åthutningar och tillrättavisningar från regeringen och ledande socialdemokrater, när hon jämförde situationen i utanförskapsområden med erfarenheter från Colombia. Motviljan mot klartext kring gängkriminaliteten och därmed underlåtenheten att kraftfullt angripa problemet och dess orsaker, har spätt på våldspiralen.
Till allra största del har detta drabbat människor som flytt till Sverige just från våld, rättslöshet och utanförskap. Till detta har de dessutom drabbats av kategoriseringens kollektiva skuldbeläggning. När de kriminella inte har ställts till ansvar, och varje försök att tala klartext dömts ut som rasistiskt eller överdrivet, har hela gruppen av invandrare fått bära skuldbördan för de kriminella.
Viljan att värna tolerans och öppenhet har istället banat väg för intolerans, otrygghet och traumatisering av människor och miljöer. Det gäller de media som idkat självcensur och inte velat rapportera om problem och problemområden och de gäller de – oftast vänsterdebattörer – som slätat över hederskultur och brottslighet bland invandrare och i utanförskapsområden.
Det är ett faktum att vi nu ser en kraftig ökning av avrättningsliknande mord, våldsextremism och organiserad kriminalitet. Detta sänker våldströskeln och urholkar rättsstaten. Det hjälper inte att, som en del säger, ”det drabbar inga oskyldiga, de mördar bara varandra, de kriminella.
Så är det inte. Varje mord är ett övergrepp mot oss alla och det samhälle vi vill leva i. Världen är full av exempel på hur en våldsspiral som börjar med uppgörelser mellan gäng kan slå sönder hela samhällen och göra allas liv otryggt. Sverige får inte gå den vägen.
När kriminaliteten blir en kraft i sig i vårt samhälle blir den också ett hot mot samhället i sin helhet. Mot enskilda poliser, mot åklagare och mot domare, mot polisstationer, blåljuspersonal eller som utpressning och terror mot dem som kan ge det man vill ha. Våldsspiralen uppåt ger en spiral neråt vad gäller tröskeln för våld och mord. Det drabbar inte bara vissa, vilket är illa nog, utan oss alla. Då handlar det plötsligt inte om enskilda mord utan strukturellt hot mot vårt samhälle.
Därför måste nu våldskriminaliteten och gängbrottslighet bekämpas för att besegras i varje del. Innehav av vapen på gator och torg ska vara grova brott. De ska leda till häktning och snabb domstolsprocess. Vapen i samband med brott ska ge straff i högsta straffskalan. Hot mot andra liksom mot det offentliga Sveriges företrädare ska kompromisslöst betraktas som grova brott.
Delaktighet i organiserad brottslighet, grova brott och samröre med kriminella nätverk eller våldsbejakande extremism och rasism liksom brott inom ramen för hederskultur ska leda till upphävande av uppehållstillstånd och utvisning. Olika utanförskapsområden med parallella rättssystem ska mötas av kvalificerade insatsenheter som skapar styrkeöverläge och lägger grund för polisiärt arbete där var och en som begår brott kan ställas inför rätta och få de straff som gäller. De som har flytt till Sverige ska slippa plågoandarna och rättslösheten.
Det svenska samhället ska inte acceptera någon brottslighet som är organiserad och som bygger på hot mot enskilda, mot grupper eller myndighetsföreträdare om våld, repressalier och terror.