Ett problem med den europeiska krisdebatten är att den tycks utgå från att kriteriet för rätt politik är att krisen upphävs med mer eller mindre omedelbar verkan och att allt återgår till det normala i morgon dag. Så är det inte när ekonomier under mer än ett decennium har förlorat konkurrenskraft, när den globala ekonomin totalt har bytt skepnad och ett antal länder under har levt över sina tillgångar under de senaste 10 åren.
När de nu ska anpassa sin konsumtion till vad de klarar av innebär det ett fall i konsumtion och i BNP, inte för att den ekonomiska politiken är fel utan för att man anpassar sig till de förutsättningar man har. Det får inte dölja att de i flera fall nu genomför reformer som stärker konkurrenskraft och tillväxtförutsättningar. Men dessa reformer kan inte föra upp ekonomin upp till de nivåer som lånefinansieringen har gjort möjligt.
Ett annat problem är att så mycket av debatten bygger på förhoppningen om att bara vi skapar nya institutioner och nya regler så kommer de rätta besluten på plats. Så enkelt är det inte. Krisen beror på att alltför många har fattat fel beslut eller inte vågat fatta beslut. Nya institutioner, beslutsformer och regler förändrar inte det utan leder bara till att de regler och institutioner vi i dag har förlorar i trovärdighet.
Om man inte tror att man kan fortsätta att lånefinansiera sin välfärd måste man anpassa den till vad den egna ekonomin kan klara av. Det finns inga nya regler, inga nya institutioner och ingen politik som kan förändra det enkla faktum att man inte kan lyfta sig själv över ett dike genom att dra sig i håret. Däremot kan vi nu föra en politik som bygger upp konkurrenskraft, som anpassar Europas ekonomier till en ny global verklighet och som ger tillväxt genom ökat företagande och fler jobb. Så enkelt och så svårt är det.