Få personer har som Raoul Wallenberg gett oss svenskar en så stor anledning att känna stolthet över en enskild persons insatser och mod. Få personer, om ingen, har genom sin behandling av den svenska staten gett oss så stor anledning att känna skam. Rauol Wallenberg räddade tusentals och åter tusentals liv genom sitt mod men Sveriges regering offrade hans liv på grund av brist på mod och heder.
När vi i Europaparlamentet invigde ett mötesrum i Raoul Wallenbergs namn kände jag just denna dubbla känsla. Stoltheten över personen. Skammen över hur han behandlades. Uttrycket på engelska; ”gone but not forgotten” motsvaras vad gäller hans öde ”lost and forgotten.
Och så är det. Den svenska regeringen gjorde inte för lite. Den gjorde inget eller lät till och med sig acceptera uppenbara sovjetiska lögner. Det var inte vid ett tillfälle utan under decennier som detta makabra glömskans spel pågick.
En dag som i dag som är Raoul Wallenberg värd att minnas av det enkla men stora skälet att hans minne säger oss vilken skillnad var och en kan göra, om man gör det som kan göras. Det gäller oss som individer och det gäller regeringar.