[BILD1]Vid ett toppmöte med ledarna för staterna kring Kaspiska havet lovade Vladimir Putin ökat stöd till Iran i sina strävanden att bygga kärnkraft, med rysk hjälp. Det var dagen efter att de europeiska utrikesministrarna beslutade om hårdare sanktioner mot de iranska ledarna för att sätta tryck på landet att avbryta sin utveckling av kärnvapenteknologi.
Kring Kaspiska havet finns Ryssland, Iran, Kazakstan, Turkmenistan och Azerbajdzjan. Kring detta hav finns också mycket stora olje- och gastillgångar. En stor del av dem finns utanför rysk kontroll och skulle kunna vara möjliga att nå Europa genom en gasledning på havsbotten. Det skulle på en gång minska utrymmet för Ryssland och Gazprom att kontrollera gasleveranser till Europa och därmed det möjliga politiska inflytandet.
Putins besök säger mycket om den politiska realiteten i denna del av världen. Mycket stora gastillgångar som kan nå Europa, som Ryssland vill kontrollera. Hotet om kärnvapenspridning i denna region, med risken för att ett land som Israel men också europeiska länder kan bli mål. Putin som gärna vill att dessa länder ska luta sig mot Moskva och som gärna urholkar EU och USA´s ansträngningar att sätta press på Iran.
Economist diskuterar i denna artikel det ryska agerandet och vad som ligger bakom.
Det handlar om en mycket tydlig soft-power utveckling, för att under sig lägga kontrollen över strategiska råvaror och samtidigt dela upp omgivningen i olika intressesfärer. Det är en politik som följer den politiska utveckling som präglar Putins regim och som står i motsats till rättstat och demokrati. Utrikespolitiken är en spegelbild av inrikespolitiken. Sovjetunionen finns inte längre men det innebär inte att Ryssland har försvunnit.
Tvärtom ser vi i dag en regim som på olika sätt söker öka sitt inflytande över sitt grannskap, från Estland i väster till Georgien och Kazakstan i öster. I en sådan politik är gradskillnaden mellan politiska påtryckningar, ekonomisk utpressning och militär maktutövning parallella maktmedel. Det ställer krav på Europa och EU att inte bara kunna utveckla mjuk makt för att stödja utvecklingen mot demokratin i vår omvärld utan också för att kunna möta mjuk makt som används för att destabilisera demokratier och självständiga stater. Vi väntar bara på att Jan Guillou och Aftonbladet ska ta Rysslands parti mot det demokratiska Europa. Det understryker att det inte är så dumt att kunna hålla isär begreppen om demokrati och frihet från diktatur och slutna samhällen. Det är den främsta mjuka makt som ett demokratiskt samhälle har.