Det är ett dystert scenario som avpräglar sig för Europa. Minsk II ger förhoppningar om en stabilisering på marken. Men om vapenvilan hålls beror på Putin som lät Minsk I falla samtidigt som han förnekade att vapenvilan överträddes genom rysk krigsmateriel och ryska soldater. Det allvarliga ligger emellertid inte bara i detta utan i att vapenvilan förenas med de krav som Putin försökt uppnå med vapnens makt.
Det gör att han ställer de krav han vill på Ukraina, något inget land har rätt att göra, och anser sig ha rätt till fortsatt krig om kraven inte uppfylls. Det finns anledning att erinra sig den klassiske militärstrategen Clausewits formulering om att kriget är politikens fortsättning. Det vill säga när politiken inte ger det man vill ha är kriget det medel man kan pröva. Och kriget och den militära lösning som Putin ser i det har han sannerligen prövat.
Från de förnekade ”gröna männen” på Krim, uppviglingen av rysk separatism genom ryssar i uniform utan identitetsbeteckningar, konstlade och illegala val, annektering och fortsatt krigföring till krav på att Ukrainas arme ska ge upp terräng till förmån för så kallade rebellgrupper med full beväpning, ryska soldater och rysk organisation. Den krigföring som nu pågår i Ukraina, och som har tillfogat Ukrainas arme svåra förluster vore inte möjlig genom rebellgrupper utan bara genom ryska förband och ryska vapen.
När Putin ställer krav på ny grundlag i Ukraina med en regional självständighet för de områden han menar är ryska är det i strid med internationell rätt och europeisk fredsordning. När han förnekar rysk inblandning är det för att fortsatt kunna förneka rysk krigföring. När han ställer krav som underminerar Ukrainas nationella suveränitet är det för att underminera Ukrainas suveränitet. Men det finns också en bredare strävan i allt detta. Han vill skrämma och i andra länder tvinga fram ett hänsynstagande till ryska intressen i det egna landet som går på tvärs mot nationell suveränitet och demokrati.
Därför hotar han och andra ryska företrädare också med att utvecklingen kan eskalera bortom kontroll. Problemet är att den redan har gjort det genom det krig han har startat och de territorier han annekterat och ockuperar. Han vill skrämma andra och han vill etablera en regel att ryska krav på kontroll går utöver nationell demokrati. Det finns inget slut i den militära strategin om den inte omöjliggörs genom att militär styrka och förmåga i fria länder avskräcker och sätter exempel.
De som nu menar att vi i Rysslands grannländer ska låta ryska intressen överordnas nationell säkerhet talar i praktiken för Putins strategi. Det gäller inte minst den svenska Nato-debatten där den tidigare svenske Moskva-ambassadören Sven Hirdman upprepar den ryska strategins budskap, att vi inte bör gå med i Nato eftersom det strider mot ryska intressen. Men ryska intressen är att skrämma andra till undergivenhet och utöva en växande kontroll över andra länder på demokratins bekostnad. Att öka försvarsförmågan mot detta är högst legitimt och en del av demokratins försvar.
Ryssland har ingen anledning att rädas varje sig Estland, Finland eller Sverige men vi har alla anledning att ta fasta på de hot som ryska företrädare i dag riktar mot sina grannar och som kommer till uttryck i Ukraina där politiken fullföljs genom kriget.
Det är de militära lösningarna som måste blockeras och som måste göras till en återvändsgränd om Putin ska föredra en politisk lösning. Den är enkel och ligger redan i dag i hans händer. Respektera Ukrainas integritet, avsluta striderna och dra tillbaka rysk trupp och krigsmateriel.
Den politiska lösningen är bra både för Ryssland, Ukraina och Europa. Europa och USA måste stå starka tillsammans för att detta ska bli en verklighet. Det innebär också att Putin måste veta att han riskerar att få möta en växande ukrainsk militär förmåga om han fortsätter den militära vägen.