Många vill nu proklamera Putin som en segrare efter beskedet om ett ryskt tillbakadragande. Och så vill säkerligen den ryska spinnfabriken att det ska ses. Till en del är det rätt eftersom uppmärksamheten kring tillbakadragandet kretsade kring förhoppningar om att en fred nu kan börja diskuteras. Det skulle i så fall samtidigt vara ett tydligt besked om att det ryska agerandet inte har underlättat för fredsprocessen, vilket sätter det i ett annat perspektiv.
Och så är det. Den ryska insatsen har riktats mot de krafter som är möjliga att forma en fred med. Inte främst mot ISIS. Den ryska insatsen har inneburit att Assads ställning åtminstone för tillfället har stärkts, på grund av att de krafter som vill att han ska lämna makten har bombats. Och det ryska bombandet har uppenbarligen bara till en liten del skiljt sig från Assads när det gäller åtskillnad mellan civila och militära mål. En så stor insats för världsfreden, eller fredsprocessen i Syrien är det inte.
Samtidigt har de negativa konsekvenserna av den ryska insatsen blivit ett ingångsvärde i diskussionerna om Syrien. Om det i början av dem ansågs att detta var en insats man kunde alliera sig med för att bekämpa ISIS, jag hörde rätt mycket av det slaget inte minst från tyska kolleger som också ville se detta som ett skäl för att normalisera förhållandet med Ryssland, utan att ställa krav på att Ryssland normaliserar förhållandet till sina grannländer, Ukraina i synnerhet och EU.
Vid några tillfällen bemötte jag dessa diskussioner rätt skarpt, och påpekade att bombningarna snarare var en del av Assads redan pågående massmord, inte främst riktat mot ISIS, och inte en grund för att liera sig med en regim som för krig i Ukraina. Och det synsättet har kommit att sätta sig.
Det var som allierad med Assad Putin gick in i Ryssland, inte som allierad för mänskliga rättigheter och en öppen fredsprocess. Det har inte stärkt Putins ställning, däremot har han vid upprepade tillfällen lovat olika saker som trummats igenom media, som att Assad kanske skulle lämna makten, men av allt detta har inte blivit något annat än fortsatta bombningar, ökad flyktingströmmar, nya mänskliga tragedier och en försvårad fredsprocess som sannerligen inte behöver försvåras.
Tillbakadragandet är för det första inget tillbakadragande. Operationen minskas däremot i sin omfattning. Stödet till Assad kvarstår och hoten mot de moderata grupperna likaså.
För det andra har bombningarna kostat Ryssland mycket stora ekonomiska resurser, ekonomiska resurser som man inte har. Man har och andra sidan fått möjlighet att pröva och manifestera vapensystem. Kostnaderna för en fortsatt insats kvarstår beroende på vilken nivå den ligger men fördelen av att pröva vapensystem upphör och blir med den allt mer dominerande insikten att civila har drabbats i en omfattning som inte kan skyllas på misstag en växande belastning.
För det tredje står Syrien tragiskt nog inte närmare någon fred. Men väldigt många människor har flytt från det krig Ryssland bidragit till.
Nu har Ryssland inte råd längre men fortsätter stöda Assad genom närvaro på en lägre nivå. Det är ingen segrare som drar hem trupp men det syriska folket har förlorat mycket. Det finns inga skäl att kalla detta för en framgång.