Idag tog Europaparlamentet ett stort steg mot en fördjupad europeisk energimarknad, med mer gränsöverskridande handel, konkurrens, friare prisbildning och utfasade subventioner, minskat beroende av enskilda länder och enskilda energislag, liksom en sammanhållen klimatpolitik.
Europaparlamentet röstade med bred majoritet för överenskommelsen med ministerrådet om ett så kallat styrsystem för Energiunionen.
Gunnar Hökmark har som enda svensk varit del av förhandlingarna för parlamentets räkning.
– Det här en stor framgång för europeisk energipolitik. Energiunionen innebär mer samarbete, marknadsreformer och gränsöverskridande handel och kommer att stärka vår konkurrenskraft avsevärt genom investeringar i nya tekniker som kan göra oss mindre beroende av fossila energikällor, inte minst den ryska gasen. Min prioritet var att säkerställa den här riktningen för vår gemensamma energipolitik och jag är mycket nöjd över att det också blev resultatet, säger Gunnar Hökmark.
– Planerade infrastrukturprojekt mellan EU och tredje land kommer med den här lagstiftningen på plats att synas i sömmarna. Nya infrastruktur ska omfattas av europeisk lagstiftning, men också bidra till ökad konkurrens och leveranssäkerhet, fortsätter Hökmark, som också understryker att Nord Stream 2 är ett exempel på motsatsen.
– Om den här lagstiftningen hade funnits på plats tidigare hade Nord Stream 2 kanske aldrig kommit längre än till ritbordet. Därför är det här beslutet så viktigt. Idén om Energiunionen har länge varit en tämligen vag uppsättning målsättningar, men nu har dessa mål formaliserats och vi har också ett system på plats för att säkerställa att de uppnås.
Förhandlingarna var stundtals mycket svåra och en del av diskussionerna ägnades åt att diskutera ett mål om netto-noll utsläpp av växthusgaser år 2050.
– Marknadsreformer, ökad leveranssäkerhet och minskade utsläpp kan inte särskiljas från varandra. Vi behöver mer konkurrens och en utfasning av subventioner för att kunna utmana kolkraftens dominerande ställning i flera medlemsstater, liksom för att ge plats åt nya effektiva tekniker som på sikt helt kan ersätta den CO2-intensiva elproduktionen. Då räcker det inte med att säga att man vill ha netto-noll utsläpp vid 2050, utan man måste vara redo att genomföra de reformer som krävs för att nå dit. För min del hade jag gärna sett att EU:s nettoutsläpp hamnade på noll redan i morgon, men det är inte deklamatoriska mål som tar oss dit utan ett långsiktigt reformarbete som kräver att alla ror år samma håll. Vi behöver uppnå Parisavtalets målsättning och för det krävs fler marknadsreformer som kan driva fram investeringar i innovativa tekniker. Jag är nöjd med resultatet som nu stipulerar målsättningen att vi ska ha balans mellan utsläpp och upptag snarast möjligt. Det understryker behovet av att agera i den riktningen, snarare än att bara luta sig mot ett visst datum i tron på att ekonomin kan planeras så att en dag utsläppen plötsligt försvinner.