Ponera att en ledande politiker sa följande: istället för att genomföra reformer på arbetsmarknadens, skatternas och avregleringarnas område kommer vi sänka värdet på svenskarnas löner och sparade tillgångar med 10%. På det viset slipper vi ta itu med besvärliga frågor som skattesänkningar, utgiftsbesparingar, de fackliga maktmonopolen och avregleringar som visserligen ger ökad tillväxt men som alltid möter sitt motstånd. Visserligen blir vi alla lite fattigare men kan ändå hålla hjulen i gång.
Det är svårt att tänka sig att den politiken hade fått något större stöd. Likväl är det denna politik som regeringen i dag ägnar sig åt. Man avvisar konsekvent reformförslag inom de områden där hindren i dag är som störst och hävdar istället att allt är till det allra bästa. Bristen på reformer för ökad växkraft har lett till att Sveriges långsiktigt uthålliga tillväxt inte är större än 2%, enligt regeringens egen bedömning. Och i frånvaron av reformer sjunker kronans värde. Det finns inget annat enskilt ekonomiskt skeende som har påverkat svenska hushåll så mycket som denna utveckling. Det är en utveckling som har pågått mer eller mindre kontinuerligt sedan 1996. I avsaknad av en offensiv reformpolitik för ökad växtkraft för Sverige i praktiken en flytande devalveringspolitik, med samma konsekvenser som varje annan devalveringspolitik för med sig.
Under hela den tid som kronan har försvagats har den politiska eliten hävdat att kronan är undervärderad och kommer att stiga i värde de kommande sex månaderna och under hela denna tid har kronan blivit lägre och lägre värderad.
Förhoppningen att kronan snart skall uppvärderas de kommande sex månaderna har fördelen både för analytiker och politiker att man kan fortsätta hävda att bilden av den svenska ekonomin i grunden är problemfri samtidigt som man i den ekonomiska analysen kan skjuta ifrån sig kraven på reformer och förändringar . Tar man istället kronkursens utveckling på allvar blir analysen en annan. Då ställs krav på reformer och en ekonomisk politik som för många känns politiskt obekväm eftersom den går stick i stäv med den egna ideologin.
En återkommande förklaring till kronans utveckling är att det är dollarn som det är fel på, inte kronan. Men det är inte bara dollarn som blivit starkare och som därmed gjort kronan svagare. Euron, pundet, yenen, för att inte ta zlotyn eller den mexikanska peson, har alla det gemensamt med den absoluta majoriteten av världsvalutorna att de under det senaste året har fått ett märkbart högre värde gentemot kronan, som i sin tur har fått ett märkbart lägre värde gentemot dem. Det är fullt möjligt att dollarn kommer få en nedåtgående kursutveckling någon gång, det eliminerar inte det faktum att kronan är en valuta som har förlorat i värde. Och synen på dollarn leder inte bort från det faktum att det är i den svenska ekonomins tillväxtkraft som vi måste söka de grundläggande orsakerna till att svenskarna har förlorat så mycket värde i sina löner och tillgångar om vi vill kunna göra något annat än att hoppas på andra valutors kursutveckling.
Om det vore så att den svenska kronan är undervärderad och dollarn övervärderad, som många hävdar, varför då inte låna i dollar för att investera i svenska kronor? Det hade inte bara kunnat ge goda vinster, om man har rätt, utan hade också lett till en snabb uppvärdering av kronan till dess rätta kurs. Det vore ett intressant test av hållfastheten i de egna resonemangen och den egna övertygelsen att veta om Nordeas ekonomer verkligen rekommenderar sin bankledning denna policy. Ingen annan verkar nämligen göra det och det har att göra med att begreppen undervärderad och övervärderad leder tanken fel. Den svenska kronan är vare sig över eller undervärderad utan värderad på en nivå som är ett uttryck för den svenska ekonomins tillväxtproblem . Det är en nivå som för med sig betydande problem, både för hushållen och för den ekonomiska politikens handlingsutrymme.
Därför är det nu hög tid att vi lämnar bortförklaringarna och undanflykterna. De problem som den svenska kronkursens utveckling är ett uttryck för kan inte hjälpas upp genom att dollarkursen rasar utan kräver sina egna ekonomisk-politiska reformer. Ett tydligt besked om den svenska europolitiken för ett så snabbt inträde som möjligt. En avveckling eller sänkning av de ägarskatter som i dag driver svenskt sparande utomlands. Reformer som gör att Sverige får en tillväxtkraft som mäter sig med minst den tillväxt som OECD- länderna räknar med.
Den vikande kronkursen är nämligen ett uttryck för att Sverige fortfarande släpar efter och att regeringens ekonomiska politik inte håller måttet. Det är dags att föra upp konsekvenserna av den svaga växelkursen på den politiska dagordningen. Det är reformer för tillväxt Sverige behöver, inte konstgjord andning genom en svagare kronkurs.