DEBATT. Nazisterna brände böcker. Kommunisterna brände böcker. Runt om i världen ser diktaturer till att böcker försvinner ur bokhyllor inte bara i affärer och bibliotek utan också i hemmen.
Och auktoritära politiker av olika slag förfasar sig över böcker som innehåller något som de är obekväma med, det kan vara att en del pojkar tycker om pojkar eller flickor tycker om flickor, eller att nakna människor skulle vara något som är omänskligt. Bränna böcker är släkt med att ljuga, hyckla och förtrycka.
Det är därför befängt när det i den svenska debatten – och på ledande ledarsidor och kulturredaktioner – har blivit en av de viktigaste frågorna att hävda att friheten till bokbränning handlar om yttrandefrihetens mest grundläggande kännetecken.
Det sägs med den kraft och upprördhet som bara den mest övertygade om sin egen rättfärdighet kan ha att bokbränning till och med är yttrandefrihet. Det är – med all respekt för dem som allra mest intensivt ryckts med i denna politiska hysteri – med förlov sagt trams om vad yttrandefrihet handlar om.
När någon omdömeslös fjant vill bränna en koran utanför en ambassad är det inte för att diskutera koranens innehåll eller islams tro utan för att håna och provocera muslimer i det landet och allt i föraktets syfte.
Yttrandefrihet är inte lika med bokbränning. Bokbränning är inte ett uttryck för yttrandefrihet. Bokbränning är däremot en konsekvens av ett fritt samhälle där människor får göra det man vill så länge det inte av något rimligt eller legitimt skäl är förbjudet.
Tesen om att bokbränning är ett uttryck för yttrandefrihetens mest grundläggande värden kan bara frodas i ett fritt samhälle där man aldrig mötts av förtryckets förbud. Men låt mig med mildhet i ton påtala att bokbränning aldrig är det som de förtryckta folken har kämpat för i sin kamp för att få fritt uttrycka sina tankar, sin tro eller personliga övertygelse. Faktum är att det är ytterligt få förtryckta människor världen över som i sin kamp för yttrandefrihet drömmer om att få bränna en bok.
Yttrandefrihet handlar om att fritt få uttrycka sina tankar, sina idéer, lyfta fram missförhållanden, att kritisera den politiska eller religiösa makten, företag eller offentliga medier. Tankens frihet, ordets frihet och åsiktens frihet. Det är den friheten som definierar fria samhällen mot diktaturens eller despotins. Inte bokbålen eller koranbränningen.
Finns begränsningar
Men med yttrandefriheten finns också begränsningar. Dessa begränsningar finns definitionsmässigt bara i fria samhällen där yttrandefriheten som sådan är given. I förtryckets samhällen är utgångspunkten att man bara får säga det som tillåts.
Yttrandefriheten kan ha gränser när det gäller nationell säkerhet. Man får inte förtala andra hur som helst. Men rätt mycket. Man får inte hetsa mot folkgrupp. Och man har som en del av detta frågan om blasfemi och hädelse. I Sverige har vi sedan några årtionden avvecklat sådana regler eftersom vi i ett homogent samhälle inte blev upprörda av någon som ville visa sin radikalitet genom att håna andra människors tro. Men även innan det blev tillåtet med blasfemi så var Sverige ett av yttrandefrihetens ledande länder. Och skulle vi definiera länder med blasfemilagstiftning som ofria har vi förlorat reality-checken.
Så låt verklighetskontrollen gälla. När någon omdömeslös fjant vill bränna en koran utanför en ambassad är det inte för att diskutera koranens innehåll eller islams tro utan för att håna och provocera muslimer i det landet och allt i föraktets syfte. Samma gäller när någon av samma slag tar sig till ett bostadsområde med hög andel muslimer.
För att provocera
Det finns ingen som på fullt allvar hävdar att det är för att starta en intressant och finstämd diskussion om islams syn på kvinnor, på världen eller våldet som han gör det utan för att provocera en grupp i det svenska samhället, för att provocera våld.
Bokbrännare har ofta inte några mer högstämda syften än så.
Yttrandefriheten, liksom alla andra friheter, är en frihet under ansvar. De som förringar och förnekar frihetens ansvar är yttersta också nyttiga medhjälpare till frihetens dödgrävare.
Så blanda inte ihop bokbränning med yttrandefrihet. Förväxla inte frågan om hån mot människor på grund av deras tro med diskussion om våra religioners grundläggande idéer. Relativisera inte yttrandefriheten till att handla om bokbränning.
Av Gunnar Hökmark
ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare europaparlamentariker för Moderaterna