Det som är det mest bestickande med samhällsdebatten är den omfattande tystnad kring de stora skeenden och risker vi står inför. Det både underminerar förståelsen för de grundläggande institutioner och gemenskaper vårt samhälle behöver och bidrar till populism och tro på enkla lösningar.
Det är inte mycket av världen utanför oss, vår verklighet, som rör sig in i den svenska samhällsdebatten. Det lämnar fältet öppet både för en farlig politisk utveckling men också för en debatt som misstänkliggör de grundläggande förutsättningar som finns för vårt samhälles utveckling vad gäller fred, säkerhet och välstånd. Förmår vi inte ta denna grundläggande debatt lämnar vi den åt dem som vill så misstro och hat mot vårt öppna samhälles institutioner och samverkan.
När Fridolin, som igår, håller tal i Vittsjö diskuterar han glatt – som han säger glad för att äntligen få diskutera politik istället för Miljöpartiets problem, förträngande att Miljöpartiets problem handlade om dess politik – behovet av brinnande entusiaster som ska vara brobyggare vid sidan om lärare, socialtjänst och andra myndigheter och addera till den grupp av människor som i dag arbetar i den svenska skolan.
Än en gång som om tjänster och än fler som kallas personal löser problemen kring integration snarare än krav på lag och respekt för de svenska lagarna.
Det som vi kallar svenska värderingar kommer till uttryck genom de lagar vi stiftat och vi hävdar våra värderingar inte genom att tillsätta tjänster som kallas brobyggare utan genom att klargöra att vi menar allvar med våra värderingar genom att visa att våra lagar ska tas på allvar. De som är skyldiga till brott ska dömas för dessa, inte minst för att den väldigt mycket större gruppen som lider under deras brottslighet inte dessutom ska lastas för denna brottslighet.
Men ”brobyggare” är en idealiserad tanke som om man genom rekrytering av idealism kan lösa svåra samhällsproblem med idéer som man filat på när man ska hålla ett tal och göra utspel. Och därmed en förlängning av samma resonemang som präglat tanken att man ska ge bidrag till organisationer som vill vara brobyggare och värna svenska värderingar, bidrag som man får om man skriver som myndighetens tjänstemän vill ha dem skrivna.
Och resultatet blir att man ger bidrag till våldsbejakande extremism som står i strid med svenska värderingar, kanske med en person som ansågs vara ”brobyggare” för att förmedla tidigare Ungdomsstyrelsens pengar, numera Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Som om civilsamhället är en funktion under stat och myndighet och inte just ett civilsamhälle oberoende från stat och kommun baserat på medborgares vilja, mångfald och ansvar. I de goda avsikternas moln och i aktivistisk tävlan om att överbjuda i godhet blir tankar bara till gårdagens utspel som fördunklar relationen till verkligheten i dag och i morgon.
Miljöpartiets kris handlar om att man lät andra vad man trodde ”brobyggare” underminera partiets förmåga att dra en gräns mot extremism och värderingar som står i strid med ett öppet samhälle. I allra högsta grad en politisk fråga som man måste diskutera.
Den verklighet som blir avgörande för vår vardag och framtid sätts i skuggan av alla dessa moln. I vårt eget begränsade samhällsperspektiv blir skolpolitik till att förbjuda väl fungerande skolor som elever väljer, inte för att de är dåliga utan för att de går med vinst och stör de moln av socialistisk retorik som en handlingsförlamad regering väljer att utveckla istället för politik. Så en minister ryter till mot att tjänsteföretag i skolvärlden går på export, något som vi skulle vara stolta över, kanske i tron på att statsministerns ord om att privata företag gör att skolbarnen är till salu. Och istället för att markera mot denna syn på privat företagande och i väl fungerande skolor ser vi hur andra hakar på en agenda som inte handlar om skolans kvalitet utan om vinsterna, som om de vore problemet.
Den ekonomiska politiken blir till en serie av utspel och förslag om hur staten och kommunerna ska skapa jobb och ministrarna har ett ansvar för att få fram dem, i tron att ministrar fixar jobb när statsministern inte ens har kunnat fixa den industrikansler som skulle fixa alla jobb. Med växande bidrag, utgifter och underskott som följd, med en regering som inte kan bestämma sig för om den svenska ekonomin går som på spåret, är en Tesla eller en ny Volvo eller tomma lador, allt beroende på vad man vill säga i nästa utspel oberoende av hur verkligheten ser ut.
Sanningen är ju att den svenska ekonomin har en väldig stabilitet och tillväxtkraft. Sysselsättningen är hög och arbetskraften, antalet personer som vill ha jobb, har ökat. Tillväxten är och har varit hög och baserad på en allianspolitik som präglat Sverige sedan 2006 fram till nyårsskiftet.
Alla internationella bedömare är eniga om detta. De är också, med olika nyanser eniga om de stora problem som väntar arbetsmarknaden till följ av den omfattande flyktingvågen men också till följd av ökade bidrag och höjda skatter. Ökade bidrag som inte begränsas av något budgettak. Svenska expertmyndigheter ser med oro på de höjda skatterna för jobb och företagande.
Två avgörande problem som både svenska och internationella bedömare pekar på är bostadsmarknaden med reglerade hyror, för litet byggande och för liten rörlighet samt den svenska arbetsmarknaden med för högt låsta löner, för höga trösklar och för liten rörlighet. Just dessa två centrala och avgörande problem står bortom den politiska debattens räckvidd eftersom retoriken misstänkliggör varje tanke på förändring trots att dessa två områden hotar social trygghet och stabilitet. För tillfället är förslagen en inte tillsatt industrikansler, 5000 statliga jobb och en ny minister som ska grubbla på hur man fixar byggande, i tron att statsråd fixar byggande. Och jobb.
Det större perspektivet, som handlar om den värld som nu är på väg mot allt mer större risker förekommer inte. Ett växande terrorhot med islamistisk extremism som bas, men med värderingar som även de hotar vårt samhälle och inte övervinns av några brobyggare.
Rysslands rustningar, destabiliseringspolitik och aggressiva retorik tillsammans med kriget i Ukraina och ökade övningar riktade mot grannländer. Storbritanniens eventuella utträde ur Europeiska unionen som formativt kommer att underminera europeisk kraft och enighet, till förmån för terrorister och Putin. Ett USA som håller på att abdikera från sin roll som värnare av en stabil världsordning präglad av fri handel, öppna marknader och försvar för demokratier. Ett Kina som ser sin roll som militär stormakt allt viktigare. Europeiska politiker som gärna vill vika sig för Putin och ge efter från kraven på att respektera internationell lag och andra länders suveränitet.
Orosmolnen är stora. De kräver mer satsningar på försvaret än att resignerat ge sig inför tidigare beslutade utgiftsramar, som dessutom inte gäller för andra växande utgifter, det kräver ett stöd för polis och rättsmyndigheter att göra sitt arbete enligt rättsstatens principer.
Vi måste göra klart att Europasamarbetet och EU inte handlar om att någon bestämmer över oss utan att vi tillsammans bestämmer över det som är gemensamt. Att ett EU som fragmenterar försvagar både Europa och det svenska samhället. Det kräver ett politiskt ledarskap som bemöter de vrångbilder som för många präglar synen på EU, som ligger på ytan och mer är till för att uttrycka ett missnöje, ett förakt eller ett hat för något annat. Det kräver ett ledarskap för att visa att freden i vår del av världen liksom i alla andra delar av världen ständigt måste försvaras därför att den hotas av krafter som hellre ser makten och våldet som instrument än demokrati och respekt.
Mordet på Jo Cox är en tragedi för familj och för varje öppet samhälle. Det synes vara en konsekvens av att åsikter uttrycks så att de till slut lyfter till gränslöst hat. Men det finns också ett hat som söker sina åsikter för att få luft under vingarna. Vi ser både på nätet och i andra sammanhang hur åsikter förenas med misstro eller förakt och ofta med hat. Åsikterna som det handlar om är ibland desorienterade uppfattningar om en större samhällskonspiration, om en elit som motverkar folket, och att det är lögner och osanningar som dikterar det offentliga samtalet. Ibland uttrycks de bara diffust för att egentligen uttrycka ett förakt mot något större i vårt samhälle.
Det är svårt att i dag se eller förstå något annat än att det var en enskild persons galenskap eller fanatism som ledde till mordet på en ung kvinna, mamma, maka och politiker. Men även den galne eller fanatiske verkar i ett sammanhang där misstron kan förvridas till hat genom frånvaron av en debatt som handlar om det stora, när det politiska ledarskapet prioriterar dagens politiska utspel för en rubrik i morgondagens tidningar istället för att prioritera den verklighet vi möter dag efter dag.
När jag skriver om Europa, om Rysslands aggressivitet eller om hur Trump hotar den internationella sammanhållningen förvånas jag varje gång över hur föraktfyllda och ibland hatiska inlägg som kommer på twitter och på Facebook. Det är en liten krets som vill tycka allt som riktar sig mot det öppna samhället. Ibland är det troll förmodligen från någon stad kring Östersjön, ibland är det verklighetens troll som menar att EU är en konspiration för att ta makten över alla, för att starta krig mot ett Ryssland som inte vill något annat än fred, som anser att ett starkt försvar bara handlar om att provocera Putin, och som ständigt uttrycker förakt mot människor från andra länder.
Ibland är det en åsikt som växer till föraktet och hatet. Men jag tror att det ofta är ett instängt hat och förakt som söker sin åsikt och som tillåts använda den åsikten för att uttrycka motvilja mot allt man misstror och ogillar.
Det är därför det är viktigt att vinna debatten om vårt samhälles grundläggande förutsättningar tillbaka. En misstro mot det gemensamma innebär inte någon lösning på något. En fragmentering av Europa och vårt samhälle lämnar större utrymme för det hatets och misstrons krafter som finns kring så många hörn. Om Storbritannien lämnar blir förutsättningarna för att möta hoten mot det europeiska samhället sämre. Ett svagare EU ger inte vare sig ett starkare Sverige eller Europa.
Ett Sverige som lämnar EU gör vårt land ensammare men inte starkare. Det är ingen som styr över Sverige, eller Storbritannien, genom EU men genom EU styr vi tillsammans över gemensamma utmaningar. Det är en syn på vår verklighet som måste uttryckas och utvecklas, liksom vår syn på hur vi genom samarbete kan möta de stora frågorna. Annars vinner de många små frågornas misstro mot det gemensamma och vår övergripande förmåga att hantera den verklighet vi lever i.
Stora skeenden är större och viktigare än enskilda utspel. Försummar man de stora skeendena tillåter man misstron mot vår förmåga att hantera dem att växa. Dit söker sig både hat och åsikter som underminerar vår framtid. Där finns i dag politikens stora utmaning.