Det nyvalda Europaparlamentet är mer ett uttryck för ett politiskt landskap i förändring än ett förändrat politiskt landskap. Det var missnöjet med ekonomin, arbetslösheten, med frånvaron av framtidstro, misstänksamhet mot ”dom andra” och viljan att lägga skulden på någon annan som ledde fram till ett parlament som innehåller fler extremister, fler som är emot europeiskt samarbete och fler som är emot reformer.
I en tid då vi behöver kunna stå starka mot ett Ryssland som ignorerar europeiska gränser, hålla samman unionen för att mobilisera kraft inför de stora utmaningarna och kunna reformera för att få till stånd ekonomisk tillväxt blev det ett dåligt valresultat.
Det är ett uttryck för en oro som finns över hela Europa och som framförallt växer på grund av känslan av ett bristande ledarskap. Likväl finns det så mycket som kan göras för att förändra och reformera.
Vi har reformerna för den inre marknaden som ger tillväxt och fler jobb, vi har ökade satsningar på gemensamma forskningsprojekt som bidrar till ledarskap, vi har klimatfrågan som kräver gemensamma mål som är förenliga med ekonomisk tillväxt, vi har behovet av att minska byråkrati och överregleringar och vi har ett möjligt frihandelsavtal med USA. Allt detta, liksom den offensiva politiken för att underlätta för andra europeiska länder att samarbete kring demokratins värden, försvåras med den sammansättning som nu finns.
Det är anmärkningsvärt att så lite av mediabevakningen handlar om denna verklighet istället för ändlösa opinionsundersökningar och enkäter som i stort sett bara ger de svar som någon ville ha. Men det är likväl i denna miljö som vi måste mejsla ut en politisk agenda som ger Europa tillväxten och framtidstron åter. Politiken är inte en teater och bör inte behandlas som den, den är vårt sätt att förändra verkligheten och bör bedömas utifrån detta.