Hoppa till innehåll

Politiken är inte en scen för relationslekar utan vägval mellan idéer

Skulle man ta fasta på den dominerande trenden bland politiska reportrar, självfallet med sina undantag, finns det ingen politik värd att granska och analysera utifrån sitt innehåll och sin betydelse för verkligheten. Det finns heller, fortfarande med sina undantag, ingen verklighet värd att granska och analysera utifrån de problem vi möter, och de krav den ställer, eller utifrån hur den har påverkats av tidigare förd politik.

Tanken på att den politiska debatten och de förslag som förs fram hänger samman med verkligheten, med riktiga problem som kräver nya eller möjligtvis gamla lösningar – om dessa visat sig fungera tidigare – är så gott som frånvarande, liksom analysen av hur tidigare förd politik har fungerat och inte fungerat.

I stället framställs politiken som ett ständigt pågående skuggspel på en scen som är sin egen verklighet. Förslag om en stramare migrationspolitik ses som ett försök att vinna en grupp av väljare. Stöd till en politik som bortser från lagstiftningens krav ses som försök att vinna andra väljare.

Förslag om höjda försvarsanslag ses som ett initiativ för att återvinna, utveckla eller hävda en profilfråga, inte för att göra en nödvändig förstärkning av försvaret. De bedöms inte utifrån behovet som finns, om det är större eller mindre. Ett ökat bidrag ses som ett sätt att vinna just den grupp av väljare bidraget berör, inte som en nödvändig förstärkning av social trygghet eller som en politik som skapar ökat beroende och underminerar arbetslinjen. En skattesänkning görs för att vinna andra väljare, inte för att nå en rättvis beskattning eller stimulera till företagande och arbete. Förslag kategoriseras i något fall som försök att utveckla en mjukare profil, i andra för att klargöra en hårdare profil.

Sällan förekommer en analys om huruvida åtgärden är relevant, om problemet finns eller är större än så. Såvitt känt förekommer aldrig en kritisk granskning om hur nya miljarder ska kunna åtgärda problem som är mer komplicerade än att de kräver nya miljarder, vilket det faktum att tidigare gamla miljarder inte påverkade problemet skulle kunna tala för.

Kritisk granskning och kontroll av fakta som en del i den politiska rapporteringen är ovanlig, men förekommer paradoxalt mest på ledarsidorna. Samtidigt flödar den politiska nyhetsrapporteringen över av personligt tyckande om spelet: hur ett anförande var, om det var ett smart drag, smart retorik eller om det är skickligt designat för att motverka ett annat partis taktik.

Allt spunnet i ett sammanhang av ändlösa spekulationer om hur omöjlig den ena regeringsbildningen är jämfört med den andra. Ett mönster där kända åsiktsskillnader – som visserligen inte tidigare har hindrat regeringsbildningar, vare sig för de rödgröna eller för alliansen – nu framställs som mer oövervinnliga än någonsin. I synnerhet jämfört med det man skrev för sex månader sedan då det var omöjligt innan det som vanligt blev möjligt, eller för en månad sedan då det också var oförenligt med olika uppfattningar att bilda en regering, innan det åter framstod som det normala.

Det som visade sig fel då återkommer på nytt som en dramatisk förutsägelse igen i en återvinning av taktiska funderingar bortom den politik som är. Tyckandet och filosoferandet tar över analysen och den kritiska granskningen, framförallt den kritiska granskningen av de egna uppfattningar som analyserna bygger på. Den mest dramatiska tolkningen över nuet får vinna över den mer proportionella och erfarenhetsbaserade analysen.

Det är i den miljön som spekulerandet kring olika regeringsbildningar används för att lösa problem utan att ens diskutera problemen i sig och den politik som krävs för att lösa dem.

Den ständigt återkommande spekulationen/förhoppningen/vi-som-är-realister-analysen och tulipanarosen om en blocköverskridande regering med S och M föds ur detta klimat. Politiken och verkligheten spelar en andrahandsroll på scenen. Den föds ur samma klimat och analys som bidrog till att DÖ en gång formades, där syftet med politiken är att ha en regering oavsett vilken politik den driver, och där det bara är genom att sätta sig upp mot politikens vindar som en stabil regering kan bildas.

Så byggs vare sig stabilitet eller förutsättningar för den politik som Sverige behöver. Illusionen om ett rejält handslag mellan riktigt beslutskraftiga personer, ovan politikens åsiktsskillnader och väljarnas röster, bygger nämligen på den bland många borgerliga debattörer ständigt levande drömmen om ett handslag som bygger på fakta, realism, sänkta skatter, rejäla besparingar, ett starkt försvar, fler poliser, arbetslinje och hårda tag mot fusk, kriminalitet och en löslig migrationspolitik. Det är en illusion och den hotar i grunden förtroendet för politiken.

En enkel analys av Decemberöverenskommelsens konsekvenser visar detta. Den syftade till att fördela makt vid sidan om det som är grundlagens tänkta processer och den ledde till en politik som var fel för Sverige samtidigt som den underminerade förtroende för både opposition och det etablissemang som sökte kringgå politikens faktiska alternativ. Få saker har gynnat Sverigedemokraterna som detta, och det förstärker osäkerheten om de parlamentariska förutsättningarna efter höstens val. Stora koalitioner leder till samma sak. De låser varandra och de låser politiken till den minsta gemensamma nämnaren. De vrider demokratins möjligheter att byta makthavare ut ur väljarnas händer.

Möjligtvis kan de etablera en statsfinansiell stabilitet genom att inte göra något, men alternativet att inte göra något är samtidigt det största hotet mot finansiell, ekonomisk och politisk stabilitet.

En dysfunktionell bostadsmarknad skulle bli mer dysfunktionell genom de meningslösa regleringar som kan leda till minskade ränteavdrag, vilket leder till minskat byggande, eller höga amorteringskrav, vilket minskar rörlighet och minskar bostadsbyggande. En avreglering av plan- och bygglagstiftning samt en avreglering av hyresmarknaden är det enda som kan rå på de stora problem vi har. Dessa problem leder inte bara till bostadsbrist och svarta marknader utan också tillväxthinder och en dåligt fungerande arbetsmarknad.

Arbetsmarknaden är i dag ett hinder för tillväxt, nya jobb och integration. Socialdemokraternas i den närmaste religiösa inriktning handlar här om att säga nej till varje förändring som avreglerar, samtidigt som man konstigt nog välkomnar EU-regleringar som underminerar den svenska modellens relativa flexibilitet.

Integrationsfrågorna präglas av samma motsättningar, även om Socialdemokraterna i valtider rör sig bort från den inställning man tenderar att ha i mandatperiodens övriga delar. När det gäller skola, jobb, bostadsbyggande och krafttag mot kriminalitet är det Socialdemokraternas politik som genom åren har förstärkt problemen. Deras inre liv är fyllt av protester mot de små steg som valstrategin har fört partiet just nu.

När det gäller försvar och säkerhetspolitik präglas Socialdemokraterna av en djup motvilja mot de förändringar som är uppenbara för andra. Den förstärkning av försvaret, som det finns en majoritet för, är S emot och väljer istället att vänta ytterligare några år. Natofrågan vågar man i praktiken inte uttala av rädsla för de interna partikonflikter denna skapar, där det noterbara är att ingen socialdemokratisk företrädare vågar säga sig vara ens lite för.

Skatter, valfrihet, sjukvårdsreformer, vinster i privata företag. Det är svårt att se varför just S som är en drivande kraft för fel politik skulle vara för rätt politik.

En alliansregering kan föra samtliga dessa frågor framåt. Majoriteterna för detta kan se olika ut. I migrationsfrågan S. I ett avskaffande av politiken för att förbjuda vinster Sd. I försvarsfrågan sannolikt bredare än i båda dessa fall. Och det är ju faktiskt bara när S och Sd gör gemensam sak som de kan hindra en ny politik.

När det gäller Nato finns det en triangel av S, Sd och V som kan vara svår att övervinna, men den skulle framtvinga en politisk passivitet och tystnad med S vid regeringsmakten, som vi sett nu. En alliansregering kan däremot driva frågan och genom ett växande folkligt stöd bidra till en förändring inom S.

S har nu i regeringsposition fört en ekonomisk politik som långsiktigt underminerat statsfinanserna. Tanken på att partiet är den bästa partnern för att i en kommande lågkonjunktur hantera de problem som den politiken har skapat eller bidragit till är präglad av en politisk kultur där politiken bara är en scenkonst. Där olika relationer prövas oavsett hur verkligheten och dess politiska alternativ ser ut. Den är helt enkelt ytlig.

Självfallet gör partier politiska utspel som är till för att vinna väljare och som är en del av valstrategin. Men just därför är det viktigt att de analyseras mot verkligheten och de krav den ställer. Självfallet är frågan om regeringskonstellationer viktig men det understryker att den bör ses mot den politik som ska föras, inte som ett sällskapsspel på scenen. Den politiska debatten bör nämligen föras utifrån verklighetens krav och förutsättningar, inte utifrån spelteorins kannstöperier.