Debatten om den återaktiverade värnplikten har utlöst både de mest grundläggande filosofiska och ideologiska reflektionerna liksom djupdykningar i försvarspolitikens behov. Noterbart är att de som har de mest ideologiska invändningarna mot en allmän värnplikt också tenderar att hävda att försvaret heller inte har några behov av värnplikt.
Man kan självfallet ha många olika uppfattningar om värnplikten och om det är rätt att återaktivera den eller ej, och man kan också ha olika uppfattningar om den är till en fördel för försvaret eller ej. Noterbart är dock att för dem som oftast har diskuterat behovet av ett starkare försvar framstår värnplikten som en tillgång för försvarets förmåga medan de som menar att den innebär ett förstatligande av individen lättare dömer ut den också på försvarspolitiska grunder.
För ett land som Sverige med extremt långa gränser, långa avstånd och en areal som motsvarar Frankrikes blir försvarsförmågan beroende av kvantitet och inte bara kvalitet. Det faktum att försvarets inriktning, efter att under ett drygt decennium på felaktiga grunder varit inriktat på insatser i andra länder, nu handlar om försvaret av Sverige och svenskt territorium understryker detta och att det är en förändring av uppgift som ligger i botten för den nya synen på värnplikten.
Tanken att man skulle kunna klara av personalförsörjning till enskilda insatsförband för olika insatser i utlandet, som i vilket fall krävde en frivillig rekrytering i det gamla systemet, var mer näraliggande för många än tron på att ett yrkesförsvar med definitionsmässigt väldigt mycket färre soldater klarar av ett territoriellt försvar. I 2004 års försvarsberedning där jag deltog avvisade vi tron på att det skulle vara så enkelt att rekrytera som man senare trodde.
I Finland som ligger än närmare den stat som i dag utövar aggression mot sina grannar har värnplikten av detta skäl legat fast under hela denna tid. I Israel som är ett litet land rent territoriellt men omgivet av många och stora hot har värnplikten aldrig ansetts som ett försvarspolitiskt feltänk utan som en förutsättning för att kunna klara av beredskap, vakthållning av gränserna och försvar mot en eller flera angripare. I inget av dessa länder anses plikten att delta i försvaret av det egna landet som att man är statens egendom eller att man därmed är förslavad. Man ser med rätt tydliga ögon vari slaveriet och undergången för det fria samhället ligger, nämligen att man inte försvarar sig.
Det vi vet är att både politiker och militära chefer som argumenterade för ett yrkesförsvar gjorde ett felslut när det gällde det svenska försvaret. Det är betydligt svårare att rekrytera än man har föreställt sig och dessutom är behovet av vår försvarsförmåga väsentligt större än man tänkte sig under en tid då man ansåg att hotet om ett väpnat anfall mot Sverige under överskådlig framtid inte fanns. Försvaret av Sverige kräve ren större volym förband än vad nuvarande rekrytering ger möjligt och dessutom större än vad nuvarande försvarsplanering anger.
Just nu har försvarsmakten 150 soldater på Gotland. Det är också den strategiska reserv som Sverige har. Det är otillräckligt på Gotland om vi skulle utsättas för en risk för angrepp och det är än mer otillräckligt för Sverige. Det är en högre tröskel av militärt och framförallt politiskt slag. Även om dagens svenska försvar vore fullrekryterat skulle det inte ge så väldigt mycket större förutsättningar i försvarsförmåga. Självfallet skulle man då kunna öka planerna på ett stående försvar som omfattar 50 000 eller 100 000 soldater. Det är en gigantisk kostnad även med dagens ersättningar och förmåner och skulle underminera möjligheterna oavsett försvarsanslagens nivå till att investera i materiell och avancerade vapensystem. Personalkostnaderna för att ha ett stående mycket stort försvar – utifrån de territoriella utmaningar ett land som Sverige har – skulle vara oproportionerliga både samhällsekonomiskt och försvarspolitiskt.
Det hävdas då ibland att det likväl vore samhällsekonomiskt bättre att ha fast anställda soldater. Kostnaden för att soldater gör värnplikten har sitt pris, självfallet, även om de inte ersätts marknadsmässigt utan pliktmässigt. Men det bortser från en annan enkel sak, nämligen att försvaret alltid kan ha en större kvantitet för att möta den faktiska uppgiften, nämligen att i krig försvara landet, om man här värnpliktsförsvar än yrkesarmé.
Vid varje given nivå för försvarets ambitioner är det så. Och det är sant att man kan kalkylera att det vid x antal soldater i fredstid är billigare att ha dem som yrkesanställda än som frånvarande från studier och olika arbeten i samhället. Men försvaret är ju inte till för att bara kunna finnas till som om inget händer. Det är till för att kunna agera om något händer, helst med sådan styrka att inget händer. Men om något händer på grund av för liten kvantitet och för liten förmåga finns det ingen kalkyl som kan balansera den materiella förstörelse som några dagars krig kan innebära, än mindre förlorad svensk suveränitet i någon form eller det mänskliga lidande och de offer som kriget innebär, både i människoliv och i frihet.
Det hävdas ibland att modern krigföring är så avancerad att man inte kan ha värnpliktiga utan måste ha yrkesarmé. Det bortser från att vi talar om många olika typer av krigföring och många olika typer av förband, uppgifter och vapensystem. Å ena ändan har vi stridspiloten, å andra sidan bevakningssoldaten. Å ena sidan den nödvändiga numerären, å andra sidan den nödvändiga förmågan. Numerären är ibland en förutsättning för den kvalitet och förmåga som krigsförband behöver.
Men förmågan är inte nödvändigtvis given av värnpliktstidens längd eller yrkessoldatens fortbildning utan av en mängd andra förmågor. Cyberkrigföring är ett exempel, logistik och dataflöden ett annat, ledarskap och motivation än fler. Det finns få som har kunnat hävda att kvalificerade värnpliktsförband som sådana har en sämre förmåga än yrkesförband, samtidigt som det finns många uppgifter som kräver yrkesverksamhet och en långvarig och omfattande utbildning och övning. Den blandningen måste finnas och finns med nuvarande system liksom med ett återaktiverat värnpliktssystem.
Ett litet försvar har större möjligheter att klara sin uppgift med yrkesanställda. Ett större försvar med fler olika uppgifter får det svårare att bara baseras på fast anställda. Det är förbandens utbildning, uppgift och övning som är avgörande, inte rekryteringsformen.
Men den större och principiella frågan har kommit att handla om ett värnpliktsförsvar är förenligt med ett fritt samhälle. Det finns ett grundläggande enkelt svar på den frågan. Det är det om det är nödvändigt för ett fritt samhälle. Återigen, frågan om försvarets utformning handlar ju inte om hur det ska se ut i fredstid utan om vad som kan hända vid hot om väpnade angrepp på vårt land. Ett väpnat angrepp på vårt land är både ett hot mot vårt samhälle, människors liv, vårt välstånd och mot vår frihet. Att hävda att en plikt att försvara friheten står i motsats till frihet bortser från vilka hot vi har ett försvar för.
Det finns förvisso de som käckt hävdar att värnplikten också kan användas för läkarvård, bygga vägar eller passa barn. Det är djupt principiellt fel. Plikten delar vi som medborgare för att värna vårt samhälle, oavsett om vi kallar det värnplikt eller något annat.
För min del har jag svårt att acceptera uppfattningen att man är friare om man överlåter försvaret av friheten till någon annan. Snarare villkorar man då sin frihet till andras godtycke eller förmåga. Och den frihet man upplever sig ha blir till noll den dagen andra inte kan, eller vill, försvara din frihet.
Det kan vara värt att återigen påminna sig om att värnplikten som vi talar om den inte handlar om att bemanna olika samhällsinrättningar utan om det ultimativa försvaret av ett fritt samhälle. De som under andra världskriget låg i beredskap i Sverige upplevde sig knappast som statens egendom, eller som slavar, utan som att de försvarade vårt samhälle mot ofred och ofrihet.
De brittiska soldater som under andra världskriget försvarade sitt land och Europa hävdade knappas heller de att de var förslavade, däremot befriade de många och försvarade Europas frihet. Den dagen som Sverige utsätts för konkreta militära hot, väpnade angrepp och krig, en dag som jag hoppas vi kan undvika och som jag anser vi ska göra allt för att slippa, riktar sig hoten inte mot vissa, som en yrkesarmé, utan mot alla, oavsett om man gjort värnplikten eller är rekryterad till en yrkesarmé.
Hoten riktar sig mot våra storstäder, mot viktiga knutpunkter i vårt samhälle, mot människor som lever i vårt land och mot var och en oavsett om man anser sig friare utan värnplikt eller ej. Men kan vi inte försvara vår frihet förlorar vi den. Och att hävda att en plikt att försvara friheten hotar vår frihet är inte förenligt med hur en ond verklighet ser ut. Och jag har lite svårt med tanken att försvaret av vår frihet är en uppgift för andra, inte för oss själva. Den stämmer inte när människor drabbas av klusterbomber, kanoneld och ond bråd död och den stämmer inte när vi förlorar vår suveränitet. Då, när vi inte kan försvara oss, ser vi vägen till träldomen.
Många av Europas folk har upplevt den. Många människor i vår tid upplever både i Europa och i andra delar av världen att när kriget är verklighet finns det ingen som kan tro man är friare för att man inte är med och försvarar det egna landet. Plikten att försvara friheten är en del av vår medborgerliga plikt. Vi gör det som skattebetalare och vi kan också behöva göra det i försvaret av vårt land. Det finns ingen frihet i ofriheten och i ofreden. Hävdar man att friheten ska försvaras av andra har man i praktiken lagt den egna friheten i andras händer. Friare än så är man inte. Sen kan man ändå ha olika uppfattningar om värnplikten.