[BILD1]Nobelpriset i ekonomi gick än en gång till en amerikan, till Edmund S. Phelps som har utvecklat resonemanget kring efterfrågepolitikens begränsningar. Möjligtvis kan man säga att hans teorier innebär det slutliga slaget mot den keynesianska teorin som byggde på att så länge man var under den fulla sysselsättningen var det fritt fram för att efterfrågestimulera fram nya jobb utan att det fick konsekvenser för inflationen. Det var ju något som i sin tur bemöttes genom den så kallade Phillips-kurvan som anger sambandet mellan arbetslöshet och inflation, något som i sin tur inte stämde med 1970-talets erfarenhet av både hög inflation och hög arbetslöshet. Phelps teorier innebar en förståelse både för att inflationen byggde på förväntningar därför vikten av en stabil penningpolitik och oberoende riksbank på ekonomins tillväxtförmåga där jämviktsarbetslösheten är ett mått på när arbetslösheten inte kan pressas ner mer utan att inflationen stiger. Detta satte också fokus på utbudssidan av ekonomin, innebärande utbudet av investeringar, jobb och företagande. Det är nog rätt att säga att Phelps teorier har kommit att påverka den ekonomiska politiken med lägre inflation som en följd och en större inriktning på arbetsmarknadens funktionssätt som en annan. Det förhindrar inte att många vill lösa ekonomins problem genom att skattesänka, utgiftsöka eller sänka räntor eller utan att ta itu med arbetsmarknadens problem. Förtjänsten med Phelps teorier är då att vi förstår varför det inte hjälper annat än på kort sikt.
