Sveriges försvar behöver en engångsfinansering för att återhämta förlorad materiell förmåga och för att komma ikapp de investeringar vi behöver i moderna vapensystem. Fyrtio miljarder skulle kunna kompensera för nära 15 års försummelse.
Inför 2004 års försvarsbeslut blev det en plötslig sanning att väpnade angrepp mot Sverige kunde uteslutas för överskådlig framtid. Det var en ohistorisk och felaktig slutsats i en tid då många hyste hopp om den eviga freden. Ohistorisk eftersom historien har lärt oss att inget kan uteslutas, att världen ständigt förändras och med den säkerhets- och försvarspolitiska utmaningar. Felaktig eftersom Ryssland redan då hade påbörjat en utveckling mot revanschism och ökad aggression mot sitt närområde.
I stället för att fortsätta en demokratisering och en orientering mot Europa hade Putin redan påbörjat en strategiskt utformad upprustning, en energipolitik med syfte att öka politisk makt över andra och ett raserande av rättsstat och demokrati. I stället för en fortsatt orientering mot Europa fick vi en gradvis demonisering av väst. Så såg det ut redan 2004. I 2004 års försvarsberedning var jag tyvärr den ende som inte ville avfärda framtida framväxande hot och som såg betydande risker med utvecklingen i Ryssland.
Men viljan att se den eviga freden och att tolka in de bästa förhoppningarna i verkligheten kring oss bildade en allians med en budgetpolitik som ville krympa försvaret. Trots att upprustningen var påbörjad, trots att den aggressiva retoriken var på plats, trots att det väpnade våldet kom att bli Putins politiske följeslagare och trots att demokratin gradvis ersattes med ett plutokratiskt enmansvälde.
Försvarsberedningen föreslog till slut en balanserad utformning av försvarsmaktens utformning. Insatsförmågan nationellt skulle vara densamma som den internationella, de internationella insatserna skulle vara baserade på en nationell insatsförmåga av mer stående karaktär men med stora möjligheter att växla upp. Detta bröts dock sönder när regeringen Persson krävde ytterligare minskningar med tre miljarder. Och då föll möjligheten att slå vakt om den nationella förmågan. Det blev därmed de internationella insatserna som präglade det svenska försvarets utformning. Försvaret av Sverige börjar i Afghanistan hette det, eftersom man inte trodde att ett försvar av Sverige behövdes i Sverige.
Ett viktigt skäl till denna att denna klämkäckhet kom att bli en doktrin var att alltför många försvarspolitiker satt fast i det kalla krigets säkerhetspolitiska logik. Sovjetunionen. Stort invasionsanfall. Stort invasionsförsvar. När Sovjetunionen inte längre fanns, fanns heller ingen risk för stort invasionsanfall och därmed heller inte ett stort invasionsförsvar. Det blev till att inget hot om väpnat våld fanns, ingen risk för invasion eller väpnade angrepp mot Sverige och inget behov av försvarsförmåga mot väpnade angrepp mot Sverige.
De som pekade på riskerna med väpnade angrepp och olika former av anfall, påtryckningar eller militära operationer ansågs inte ha förstått att det kalla kriget var över.
Sedan 2004 har vi sett en utveckling där det kalla krigets balanserande krafter har ersatts av det multipolära eller inga balanser alls. Ryssland invaderade Georgien 2008 i ett krig som ingen riktigt ville inse var ett krig. Man behöll trupper i Moldavien. Man fortsatte de politiska och lågnivåorienterade hoten mot de baltiska länderna. Och man rustade. I Sverige fortsatta det kalla krigets logik att dominera varför man inte såg att en ny tid kräver förmåga att möta nya hot.
Naiviteter som att Ryssland riktade sig österut och frågan om Finansdepartementet eller Försvarsdepartementet skulle besluta om avveckling av materielinköp blev frågor som ledde till ett allt svagare försvar.
Och socialdemokraterna, bara för att det ska sägas, ville rusta ner ännu mer när man var i opposition.
Nu ser vi de uppenbara konsekvenserna av en annan värld än den vi hoppades på. Mellanöstern generar våld och krig i ändlösa tragedier och nationalstaters sammanbrott. Terror som drabbar människorna där och hotar stabiliteten här. Nordkoreas hot, Kinas aggressioner i Sydkinesiska sjön, Rysslands invasion av Ukraina 2014, den än mer fortsatta upprustningen och hoten, krigföringen genom cyberkrig, desinformation, destabilisering, strategisk energipolitik, stora övningar, ryskt företagande som grund för pengatvätt och för korruption och öppna liksom förtäckta hot. Ryssland och Kina i gemensamma övningar i Östersjön. Iran och Saudiarabiens framväxande regionala stormaktskonflikt. Ett abdikerande USA.
Då, 2004, kunde man hoppas och låta hoppet ta överhanden över realism och analys. Under det kommande decenniet dominerade det kalla krigets logik som uteslöt andra väpnade hot och krigsrisker samt naivitet och budgetpolitisk inskränkthet. Men nu?
Det som för mig är oacceptabelt är att vi fortfarande nedrustar. Våra försvarsanslags andel av BNP, något som definierar försvarsförmåga relativt andra och den ekonomiska utvecklingen, sjunker fortfarande. Fortfarande gäller 2015 års försvarsbeslut som i sin tur innebär en fortsatt nedrustning. Och fortfarande är detta försvarsbeslut underfinansierat. Vi har ännu inte vidtagit något steg för att återhämta den försvagning som växte fram på felaktig grund. Den lilla återbeväpningen av Gotland är ett viktigt undantag som i sin tur försvagar förmågan i andra delar av landet.
Frågan om försvarets förmåga ska avgöras inom ramen för Försvarsdepartementets långsiktiga beredningsplaner med sikte på 2020. Fram till dess kanske marginellt ökade anslag minskar minskningen.
Det är som att den svenska försvarspolitiken utformas i en alternativ verklighet där vår egen budgetlagstiftning och våra interna departementala beredningsrutiner är viktigare än verkligheten och där de får ersätta beslut och handlingskraft. Samtidigt gör vi allt vi kan för att utesluta ett närmare samarbete med den försvarsallians som är basen för våra grannars trygghet och stabiliteten i Östersjöregionen, och vi bidrar genom detta till en osäkerhet och instabilitet i vår egen del av världen. Det är ofattbart. I en tid av växande hot minskar vi vår förmåga att möta dem och värna vår suveränitet och trygghet.
Försvarsminister Peter Hultqvist har ett unikt ansvar att vända denna utveckling. Problemet är att han gör det inte utan hänvisar ständigt till kommande beslut som om hoten i dag då väntar till i morgon. Eller kanske till 2022 då ett försvarsbeslut 2020 eventuellt börjar ge resultat.
Vi skulle kunna göra en engångsfinansering för att återhämta förlorad materiell förmåga och för att komma ikapp de investeringar vi behöver i moderna vapensystem. Fyrtio miljarder skulle kunna kompensera för nära 15 års försummelse. Då skulle vi kunna stoppa vansinnet att avveckla de nära 100 Gripen flygplan som eventuellt ska slaktas för att bidra till 60 nya Gripenplan. I en tid då försvaret är för svagt och hoten växer är det vansinne att avveckla nära 100 plan för att utveckla 60 nya.
Det är en process som innebär att vi byter kronor mot tioöringar, och tioöringar finns som bekant inte längre. Med en utökad serie av den mest moderna Gripen tillsammans med att vi behåller befintliga Gripenplan, med den moderna beväpning vi nu får genom Meteor, skulle svenskt försvar få en väsentligt ökad förmåga och Sverige en ökad förmåga i Östersjön.
Då kan vi välja att utveckla vårt ubåtsprogram som planerat och bibehålla vår numerär. Ge korvetter allsidig beväpning, skapa nya brigadförband, skaffa ett artilleri som ger förmåga över hela landet. Och en hel del annat. Med små medel få en stor styrketillväxt. Och samtidigt låter vi vår budget anpassa sig till behovet av ökade försvarsanslag upp mot 2-procentmålet.
Peter Hultqvist måste sluta leva i den alternativa verkligheten. Han måste se till att i verkligheten stärka vårt försvar. Det är ytterst Stefan Löfvens ansvar liksom ansvaret för att vi tillsammans med andra inom Nato stärker säkerheten och stabiliteten kring Östersjön. Det är vår säkerhet det handlar om. Vår frihet och suveränitet. Vår trygghet. Hultqvist måste leva upp till den verklighet vi lever i, inte försöka justera försvaret i förhållande till en annan tid.