Svenskarnas eftersläpning fortsätter
Göran Persson har den senaste tiden hävdat att den svenska ekonomin inte alls släpar efter. Istället hävdar han och andra av regeringens företrädare att det går bra för Sverige. Det är fel. Sverige släpar efter andra länder och tappar välfärd i förhållande till hur andra ekonomier inom EU och OECD utvecklas. Både de nominella tillväxttalen under den senare delen av 1990-talet, då socialdemokraterna haft ansvaret för den ekonomiska politiken och den långsiktiga kronförsvagningen är ett uttryck för denna eftersläpning. Denna eftersläpning drabbar svenskarna i form av ett lägre välstånd än som annars varit möjligt och som andra kan utveckla.
Viktiga skäl till vår eftersläpning finns att finna i ett mycket lågt nyföretagande, den lägsta nivån på investeringar i näringslivet inom EU, utflyttningen av företagsägande, investeringar och sparande samt utvecklingen av den svenska arbetsmarknaden. Sverige har den sämsta utvecklingen av sysselsättningsgraden av EU-länderna sedan 1995 trots att den växande sjukfrånvaron har drivit fram omfattande nyanställningar. Fördubblingen har sjukfrånvaron har urholkat den svenska arbetsmarknaden och är starkt bidragande till de tillväxtproblem som präglar den svenska ekonomin.
Dessa faktorer gör att Sverige släpar efter andra länders tillväxt samtidigt som vi därmed tappar välstånd i förhållande till omvärldens ekonomiska utveckling. Den eftersläpning det handlar om motsvarar sedan 1996 mer än en månadslön. Genom att Göran Persson söker förneka denna utveckling förringar han också problemen i svensk ekonomi vilket ökar risken för att Sverige även i framtiden kommer att släpa efter.
Eftersläpningen fortsätter
Under drygt trettio år har Sverige trendmässigt halkat efter andra länder i fråga om ekonomisk tillväxt. Därmed minskar även vår välfärd relativt andra länder. Men också i ett kortare perspektiv, andra halvan av 1990-talet, har Sverige halkat efter. Eftersläpningen fortgår således.
Trots att Sverige uppvisade en förhållandevis hög tillväxttakt under andra halvan av 1990-talet så har vi haft en ekonomisk tillväxt som varit lägre än vad som gäller för genomsnittet för OECD-länderna. Under åren 1996-2001 som ofta betecknas som goda för Sverige – handlar det om ett sammanlagt tillväxttapp på nära en procentenhet jämfört med OECD.
Den lägre tillväxttakten i Sverige har gjort att vår position på den internationella välfärdslistan fallit ytterligare. Samtidigt som regeringen hävdar att det går bra för Sverige så har vår välfärd relativt omvärlden försämrats.
Tabell: BNP-tillväxt, procent
Sverige OECD
1996 1,1 2,8
1997 2,1 3,3
1998 3,6 2,9
1999 4,1 3
2000 3,6 3,5
2001 1,2 1,1
Genomsnitt 1996-2001 2,6 2,8
Hela perioden 1996-2001 15,7 16,6
Ett annat sätt att mäta eftersläpningen är att beräkna hur stor Sveriges BNP skulle varit med en lika stark tillväxt som andra länder och grupper av länder har haft.
Diagram: Så mycket högre kunde Sveriges BNP ha varit.
OECD 23 består av de 23 mindre OECD länderna, där bl.a. Sverige ingår. OECD 18 består av de 18 minsta OECD-länderna.
Med en tillväxt i nivå med Finland, som tidigare haft en utveckling som i mångt och mycket liknat den svenska, hade Sveriges BNP varit mer än 200 miljarder kronor högre.
Värt att notera är att med en tillväxt i nivå med Irland, som fört en stark reformpolitik de senaste åren, så hade Sveriges BNP varit 900 miljarder kronor högre.
Sveriges position på OECD:s välfärdslista har som en konsekvens av denna eftersläpning försämrats ytterligare bara de senaste åren. För 2000 hamnar Sverige på en föga meriterande 17:e plats, vilket är två platsers försämring jämfört med fyra år tidigare.
Tabell: Tillväxtligan, BNP per capita, köpkraftskorrigerat.
1996 2000
1 Luxemburg Luxemburg
2 USA USA
3 Norge Norge
4 Schweiz Schweiz
5 Japan Danmark
6 Danmark Island
7 Kanada Irland
8 Island Kanada
9 Österrike Nederländerna
10 Belgien Österrike
11 Australien Australien
12 Nederländerna Belgien
13 Tyskland Japan
14 Italien Tyskland
15 Sverige Finland
16 Frankrike Italien
17 Storbritannien Sverige
18 Finland Storbritannien
19 Irland Frankrike
20 Nya Zeeland Nya Zeeland
21 Spanien Spanien
22 Portugal Sydkorea
23 Grekland Portugal
24 Tjeckien Grekland
25 Sydkorea Tjeckien
26 Ungern Ungern
27 Slovakien Slovakien
28 Polen Polen
29 Mexiko Mexiko
30 Turkiet Turkiet
Källa: OECD
Det är ovedersägligt att Sveriges position enligt denna OECD-jämförelse har försämrats.
Tar man hänsyn till den långsiktiga kronförsvagning som pågått sedan 1996 framgår det att eftersläpningen i själva verket är större än vad de nominella tillväxttalen anger. Den svenska tillväxten har kunnat hållas uppe nominellt genom att löner och tillgångar blivit allt mindre värda. Det är skälet till varför så många under sommarens utlandsresor har upplevt andra länder som så dyra. Det svenska välståndet i kronor har urholkats genom kronans fall. Räknar man om den svenska ekonomins utveckling i euro finner man att tillväxten varit rejält mycket lägre i verkligt värde än vad de nominella talen anger.
1996 2001 Förändring
Svenskt BNP i kronor (mdr) 1833 2124 +16 procent
Svenskt BNP i euro (mdr) 218 230 +5,5 procent
BNP i fasta priser (2000)
Att räkna om värdet av inhemsk produktion och inhemska tillgångar till utländsk valuta kan tyckas abstrakt, men effekterna är reella. Det innebär att vi i Sverige måste arbeta mer för att kunna köpa samma mängd varor eller tjänster utifrån, alternativt arbeta lika mycket och köpa mindre. Samtidigt kan utlandet arbeta mindre för samma mängd svenskproducerade varor. Sveriges export gynnas visserligen, men vi blir inte rikare. Relativt utlandet blir vi istället fattigare. Skillnaden mellan utvecklingen i kronor och omräknat i euro framgår nedan.
Diagram: Svensk BNP- tillväxt räknat i kronor samt i euro.
Tillväxten i euro har 1996-2001 har således varit drygt 1 procent per år. Långt ifrån de knappa 3 procent per år som vissa tolkat som ett tecken på att det går bra för Sverige. Den ackumulerade effekten motsvarar cirka 5.000 euro (46.000 kronor) per hushåll eller 2.400 euro (22.000) per person. Det motsvarar mer än en genomsnittlig månadslön före skatt.
Det är uppenbart att Sverige släpar efter. Den eftersläpningen kan brytas först om man erkänner de problem som präglar svensk ekonomi. Eftersläpningen kan brytas eftersom dessa problem ligger inom politikens räckvidd. Men det kräver en reformagenda som stärker Sveriges tillväxtkraft. Den agendan har de borgerliga partierna. Socialdemokraterna förnekar inte bara problemen utan saknar också lösning på dem.