Hoppa till innehåll

Pengar löser inte vårdkrisen – krönika Norrköpings Tidningar

Sverige är det land i världen som lägger mest pengar på den offentliga välfärden sett till pengar per capita. Vi lägger också mer pengar än någonsin per capita på den offentliga välfärden. Under lång tid har vi försökt lösa de problem vi ser i den offentliga välfärden med ännu mer pengar. Men mer pengar räcker inte om det är fel på systemet.

I dag är det bara ytterlighetspartiet Vänsterpartiet som innerst inne fortfarande tror på de gamla planekonomiska modellerna som hävdar det offentliga företagandets välsignelser. Alla andra partier har kommit att inse vikten av det privata företagande för att kunna erbjuda människor de tjänster som de efterfrågar. Samtidigt finns drömmen om politikens makt över välfärdens produktion – inte bara över dess finansiering – stark inom Socialdemokratin.Det har kommit att lägga grunden för vår sjukvård. Det är därför den inte bara bygger på en planekonomi – trots att planekonomi systematiskt har misslyckats världen över – utan 20 olika regionala planekonomier. Nästan alla våra regioner och landsting präglas också av planekonomins gissel: köer, underskott eller behovet av ständigt nya pengar. Mellan 2000–2014 gick Sveriges landsting back med ofattbara 49 miljarder kronor och utöver Östergötland klarade endast två till sin ekonomi.

Men i svensk debatt låter det som att problemet är att vinster “försvinner” i privata välfärdsverksamheter. Det är lika fel som att hävda att vinsterna i hotell, byggföretag, bilföretag och restauranger försvinner ut ur företagen så att rummen är obäddade, byggnaderna sönder, bilarna dåliga och maten otillräcklig. Det är fel eftersom vinsterna i de privata företagen i välfärden beror på samma logik som i all annan privat verksamhet och i varje modern marknadsekonomi. De uppstår för att resurserna används mer effektivt och på det sätt som människor föredrar att få dem utförda. Det är ingen välfärdsförlust utan en välfärdsvinst.

Det stora problemet i den svenska välfärden är att den offentliga välfärden är ineffektiv, har låg produktivitet och lägger sina resurser på det som inte höjer verksamhetens kvalitet så att den går med förluster. Vinsten visar på ett gap mellan privat och offentlig verksamhet. De privata företagen går med vinst med samma givna ersättning eller upphandling som motsvarar den tänkta kostnaden i den offentliga verksamheten.

Men det räcker inte. De offentliga verksamheterna går normalt inte runt med den ersättning som är den budgeterade. De går med en förlust utöver detta som måste täckas med pengar från kommunen eller landstinget. Vi har alltså Förlust 1 som är gapet mellan den privata resursanvändningen och nivån på den offentliga finansieringen. Därefter har vi Förlust 2 som är konsekvensen av att de offentliga verksamheterna inte går runt med motsvarande finansiering som de privata utan kräver en högre nivå av finansiering. Till detta kommer Förlust 3 som är konsekvensen av att verksamheterna likväl går med underskott som måste täckas med ytterligare skattepengar.

Det är ett problem att så många politiker trots rekordnivåerna på anslag och trots välfärdsförlusterna vill delta i budgivning med ännu mer offentliga medel till verksamheter som visar sig vara felaktigt strukturerad. Mer pengar kan inte ensamt rädda ett system som inte fungerar. Det kan däremot förändringar som ger oss fler välfärdsvinster.