Det var en sak som Europaparlamentet inte beslutade om i dag. Europaparlamentet krävde inte ett villkorslöst erkännande av Palestina som Sverige gjorde. Det svenska beslutet nämndes inte ens som ett föredöme. Tvärtom beslutade parlamentet att inte kräva ett ovillkorligt erkännande av Palestina utan att istället sätta in frågan om en palestinsk stat och dess erkännande i ramen för en tvåstatslösning och den fortsatta fredsprocessen.
Nu beslutade majoriteten att ge sitt stöd för principen om erkännande av en palestinsk statsbildning – Supports in principle recognition of Palestinian statehood and the two state solution, and believes these should go hand in hand with the development of peace talks, which should be advanced;- alltså inte ett krav på erkännande utan ett stöd för principen att en palestinsk statsbildning ska erkännas inom ramen för en tvåstatslösning och fortsatta fredssamtal.
Det är raka motsatsen till det som den svenska minoritetsregeringen gjorde utan att rådfråga riksdagens majoritet.
Villkor om en tvåstatslösning, en samordnad och fortsatt fredsprocess och ett principiellt stöd till att erkänna en palestinsk stat när villkor uppfylles. Det är vad var och en av oss som vill en tvåstatslösning vill. Två stater som erkänner varandra och som är erkänns av andra. Vi ska erkänna en palestinsk stat men inte nu.
Om parlamentet hade velat följa den svenska vägen hade man beslutat att rekommendera medlemsstaterna att som Sverige erkänna Palestina- to recognize the State of Palestine – men det var just det vi inte beslutade. Parlamentet valde en annan väg än den svenska. Att inte erkänna nu men ge sitt stöd för en process mot två stater i fred med varandra.