Mycket har skrivits om Olof Palme de senaste dagarna. Det är befogat för det var en person som präglade politiken i Sverige och det svenska samhället under en lång tid. Mordet på honom var en tragedi för det svenska samhället med flera olika bottnar. Det var en tragedi för hans familj och för alla dem som levde i föreställningen och förhoppningen att det politiska uppdraget var en demokratisk uppgift och inte en personlig risk. Det var en tragedi som också sände ett budskap in i det svenska samhället att vi inte stod utanför den brutala världens realiteter, hur mycket vi än önskade och trodde så.
Det var som vi fick uppleva inför euroomröstningen 2003ett budskap som inte rotade sig i Sverige och som inte ledde till konsekvenser men det var likväl ett uppvaknande i en medvetenhet att Sverige inte till skillnad från andra länder stod över våldet, hoten och hatet mot enskilda människor. Mordet på Olof Palme kom att förändra Sverige och den svenska politiken av det enkla skälet att han i så hög grad präglade det svenska samhällets utveckling och den svenska politiska debatten, inte bara med sina politiska idéer utan lika mycket med sitt förhållningssätt till politiska motståndare och andra politiska ideal.
Som statsminister valde han att hylla diktaturer och enpartistater. Hans hyllningstal till Fidel Castro och den kubanska diktaturen 1975 var kanske inte unikt men väl ett tydligt uttryck för hans politiska syn. Det var de visionära förtryckarna som var hans vänner, inte de förtryckta folken, vare sig de levde i Kuba, Tanzania, Zimbabwe eller i den fanatiska marxistiska diktaturen Etiopien. Det är ingen tillfällighet att de länder som mest omhuldades av Palme, och av hans politiske medarbetare Pierre Schori, är de länder som är mest underutvecklade, mest fast i diktatur och mest prisgivna åt sina härskare.
Palme ville gärna vara den tredje världens vän men han var i praktiken vara den tredje världens förtryckares vän. I den bemärkelsen var han en typisk överhetsmänniska som kom att prägla generationers socialdemokraters syn på hur man skulle dra gränsen mellan demokrati och diktatur. Man drog helt enkelt inte den gränsen om regimen och förtryckarna förkunnade socialism.
I Sverige gick han i täten för en oförsonlighet mot dem som avvek. De som förespråkade ett fritt och öppet näringsliv attackerades som hatets och illviljans kolportörer eller som babianhannar. Krav på fria val i Central- och Östeuropa attackerades som återfall i det kalla krigets korstågsfararanda.
Och var man emot det socialdemokratiska synen på världen kunde regeringsmakten och talarstolarna användas för långtgående angrepp på enskilda personer, på ett sätt som borde vara främmande för öppna samhällen. Den så kallade Bildtaffären byggde på att Palme använde regeringsmakten för att anta ett uttalande mot en riksdagsman som for till USA för att i samtal och seminarier där diskutera sina uppfattningar om säkerhetspolitik och Ubåtskränkningar. De som hävdade att Sovjetunionen var en vidrig diktatur attackerades för att en demonisering som var farlig för svensk säkerhet. De som var emot en ensidig Västeuropeisk nedrustning anklagades för att vara krigshetsare.
Mig, som var emot nedrustningsrörelsen och för ett starkt försvar, anklagade han utan grund för att ställa krav på svenska kärnvapen. Och när jag som ny riksdagsman i en debatt hävdade att privat utbildning inte kunde vara så farlig som socialdemokraterna utmålade den med tanke på att Palme gärna utnyttjade den, som till exempel Harvard för ett av sina barn, ringde han till den socialdemokratiska lokaltidningen och fick dem att sätta rubriken Hökmark ljög, om det som var sant.
Tanken på privata barndaghem brännmärkte han som Kentucky Fried Children och förtryckarregimerna i Östeuropa ansåg han att vi skulle utveckla en politik för gemensam säkerhet med, utan hänsyn till de förtryckta människorna.
Det var en överhetens politik och en överhetens världssyn där enskilda människor och deras frihet inte var så mycket värd som ledarnas. Allt som har hänt Sverige och Europa sedan dess var han antingen emot eller likgiltig inför. Avregleringen av telemarknader och transporter, det nya pensionssystemet, fri radio och TV, valfriheten inom barnomsorgen, medlemskap i EU, privata barndaghem, skolpeng, valfrihet inom sjukvården och ett fritt Östeuropa. Löntagarfonderna som han kämpade för är i papperskorgen. De höga skatterna och den reglerade arbetsmarknaden lyckades han driva fram liksom en utveckling inom skola och högre utbildning som satte resultaten efter deltagandet.
Alla dessa synpunkter på hans politiska gärning förändrar inte det faktum att mordet var en tragedi, för hans familj allra mest men också för hela det svenska samhället. Det var Sveriges statsminister som mördades och det var en attack på vårt samhälle som kom att förändra allas vår syn på politikens villkor. Det är lika viktigt att säga som att hans politik stod på tvärs mot allt det som gett Sverige framgångar och en plats i världen de senaste 20 åren.