På väg till Karlskrona efter en förmiddag i Kalmar. Jag föreslog, kanske lite publikfriande, på en rekordstor medlemslunch att vi skulle döpa om EU till Kalmarunionen. Är det val så är det val, och det var ingen där som reste några invändningar.I Kalmar talade jag om det vägval Europa måste göra för att kunna påverka den globala utvecklingen i en tid då demokratins fiender behöver motkrafter för att inte den internationella rättsordningen ska undermineras. Då kommer vi till de krav som EU måste kunna leva upp till.
I en värld som vår vill jag att EU ska ha en stark ställning och en gemensam utrikes och säkerhetspolitik som kan värna europeiska värden, påverka regimer och hävda mänskliga fri- och rättigheter. Och jag vill att denna utrikespolitik ska kunna förenas med en militär förmåga att skapa fred där vi ser sammanfallande samhällen och etnisk rensning. Det vill inte vänsterpartiet och det vill inte miljöpartiet. Socialdemokraterna talar inte om detta europeiska ansvar och har företrädare som är emot en utveckling av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och motarbetar den gemensamma militära förmågan.
Det innebär att man för principernas skull, som bland annat Eva-Britt Svensson tydligt har sagt, hellre ser svälten än den militära förmågan. Och motsvarande gäller självfallet i Kongo där frånvaron av militär förmåga gör fortsatta massakrer oundvikliga, liksom i Darfur den dagen det finns politiska förutsättningar att agera. Utan den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken saknas den globala motkraft mot diktaturens idéer som behövs samtidigt som vi lämnar de mest utsatta i sticket. Där jag vill se ett starkt Europa som globalt kan tala för frihandel och mänskliga fri- och rättigheter vill de ha ett Europa som styr över medlemsstaterna.