Sitter på gruppmöte kring den kommande veckans frågor i Strasbourg. En viss del av tiden handlar om den så kallade Andersson-rapporten, det vill säga socialdemokraten Jan Anderssons rapport där han ville att parlamentet ska riva upp det så kallade utstationeringsdirektivet, detta på grund av att EG-domstolens beslut i Laval-frågan gick Byggnadsarbetarförbundet emot.
Inte på grund av frågan om kollektivavtal utan på grund av att kollektivavtal med utländska arbetsgivare inte ska underkännas för att de är utländska om de uppfyller i det här fallet svenska villkor.
Men likväl ville Andersson riva upp utstationeringsdirektivet. Den frågan har han förlorat. Det som började med ett krav har slutat med att kommissionen ska se över hur det fungerar och inte utesluta en översyn.
Men självklart har frågan om den finansiella marknaden och dess kriser dominerat förmiddagen, med både krav på mer och omfattande styrning och de som, däribland jag, understryker behovet av en tillsyn och övervakning som svarar mot den moderna tidens finansiella marknader.
Det är ju dessutom allt för många som glömmer att det var statliga bolåneinstitut som på politiska grunder beviljade krediter utan täckning samtidigt som den amerikanska centrabanken höll räntorna nere på konstlade villkor.
Bättre övervakning behövs men kommer nu inte hjälpa oss mot en annan utveckling, nämligen en framväxande lågkonjunktur och recession. Den understryker behovet flexibilitet och dynamik, inte socialistiska regleringskrav.
Men vad vi nu ser i den finansiella krisen och de paket som nu gett stabilitet är att staten alltid finns för att hantera det som inte annars kan hanteras när det gäller samhälleliga funktioner. Så är det och så har det alltid varit.