Hoppa till innehåll

På frihetens dag får man fira med en kanelbulle

Den fjärde oktober tillträdde den regering som la förslag om att löntagarfonderna skulle avskaffas. Det var kulmen på nära två decenniers intensiva kamp för ett fritt näringsliv, för att Sverige skulle vara en marknadsekonomi, mot dem som ville socialisera Sverige.

Förslagen som ledde fram till detta växte fram ur LO och byggde på att socialisering av företag inte skulle ske till staten utan till fackföreningsrörelsen. Som det hette: ”med löntagarfonder tar vi över”. Istället för en socialisering som i alla fall skulle stå under statlig kontroll ville LO och socialdemokraterna driva fram en socialisering där socialdemokratins fackliga del skulle styra över det svenska näringslivet. Det var ett ofrihetens samhälle som låg i förlängningen av detta, där ägandet inte ens stod under det som socialister kallar demokratisk kontroll utan under facklig kontroll.

Det var en omfattande och fullständig socialisering av alla stora företag det handlade om. Steg för steg skulle företagen betala för att bli socialiserade steg för steg. Och steg för steg skulle socialdemokrater kontrollera det svenska samhället, vid sidan om de demokratiska institutioner som riksdag och regering innebär.

1982 fattade riksdagen beslutet. Jag var där och såg Kjell-Olof Feldt skriva den berömda dikten om att löntagarfonderna som var ett skit nu var baxade ända hit.

Det som slår mig mest i dag är den ryggradslöshet och feghet som präglade många av de politiker som säger sig stå upp för realism och förnuft, för frihet och marknadsekonomi, visade. Inom socialdemokraterna agerade socialdemokraterna mot sitt eget bättre vetande för socialiseringen. I memoarer har de därefter tagit avstånd från det. Men de stod inte upp för det som var rätt.

De borgerliga partierna, moderaterna undantaget, hukade och tävlade om olika alternativ för löntagarfonder. Inte om att stå upp för ett fritt näringsliv.

Inom näringslivet var det många som ville gå socialdemokraterna till mötes genom någon typ av fonder. Och det var många som valde att tiga eller tyst hålla med.

Men några stod upp och tog striden. Inom näringslivet. Inom moderaterna. Och till slut, steg efter steg, inom borgerligheten. Det var konstigt nog en motvind. Media och kulturelit var förtjusta. Men vi tog debatten. Och vi vann.

Det är i dag få som ångrar detta. Löntagafondsdebatten skadade Sverige. Löntagarfonderna skadade den svenska ekonomin. De var en del i den socialistiska politik som förde fram till 1990-talskrisen, som blommade ut 1989 och ledde till att en socialdemokratisk regering föll för att återkomma i nästan samma form men utan Feldt, men med ett krisprogram som inte räckte långt.

Det handlade om friheten. Så nära var vi att förlora den. Och så många brydde sig inte. Alltför många hukade för att senare ansluta sig till oss som vann.

Den fjärde oktober är värd att fira. Inte bara för att det är en dag som påminner om kampen mot löntagarfonder och socialism, om att den vanns, men också om att den vanns av alla dem som i dag har en särskild rätt att ta sig en extra kanelbulle, denna kanelbullens dag. Det är inte löntagarfondernas dag i dag utan frihetens.