Arabvärldens diktaturregimer kan vara ens allierade om man vill föra en politik som utgår från att Israel är regionens främsta problem men inte om man vill sätta förtrycket av mänskliga fri- och rättigheter högt på agendan. Skälet är mycket enkelt, de är alla mer eller mindre kraftigt mot staten Israels rätt till existens och de är lika mycket starkt emot mänskliga fri- och rättigheter. De vilar i själva verket på sitt förtryck av de egna medborgarna. Utan det förtrycket vore de inte längre regimer. En förtryckarregim utan förtryck är ingen regim.
Därför är det nu förvånande att så många säger sig ha sett Saudiarabien rätta ansikte när man motsatt sig tal om fri-och rättigheter för män och kvinnor. Vad trodde alla de som nu regerar med bestörtning över Arabförbundets beslut att inte låta Wallström tala till dem? Trodde de att detta var regimer som bara behövde upplysas om att fri- och rättigheter hör ett fritt och öppet samhälle till? Att det var bristen på svensk upplysning som är skälet till frånvaron av demokrati?
Men mer upprörande är den bild av arabvärldensregimer som förvåningen avslöjar och som tyvärr länge präglat svensk Mellersta Österndebatt och det är bilden av dessa regimer som möjligtvis lite brutala och hårdföra men likväl representativa för de folk de förtrycker, som om just dessa folk inte har samma självklara rätt till demokrati som vi har. Det är i själva verket bara två grundläggande förutsättningar som förenar alla dessa regimer och det förtrycket av mänskliga fri- och rättigheter, och i synnerhet kvinnors, samt motviljan mot Israel.
Tyvärr har så mycket av svensk debatt om Mellersta Östernkonflikterna dominerats av en negativ syn på Israel, trots att det är den enda demokratin och det enda öppna samhället, trots att det ständigt hotas till sin existens av just flertalet av de länder som Wallström skulle tala inför. Den svenska vänsterns motvilja mot Israel och mot USA har skylt över terrorn, tortyren, förtrycket och avrättningarna som i varierande grad präglar dessa länder. Det är inget nytt utan något gammalt och institutionellt.
Tanken på att vinna dessa länder för svensk utrikespolitik byggde på en naiv tanke om hur verkligheten ser ut i dessa länder. När många nu blir förvånade över att diktaturer är och reagerar som diktaturer visar det på ett systemfel i vår syn på Mellersta Östern. Än mer allvarligt är att Arabförbundets regimer förväntade sig ett tal från en med dem vänligt sinnad partner. För den som vill läsa det tal som Wallström skulle ha hållit men inte höll visar det sig att de gott och väl kunde ha låtit Sveriges utrikesminister hålla det. Det framställer mänskliga fri- och rättigheter liksom kvinnors villkor som en gemensam angelägenhet för dem alla.
Så är det inte. Där ligger det stora felet i dagens incident. De signaler som arabvärlden fått har präglats av en eftergiven attityd och ett budskap om att vi har ett gemensamt projekt för demokrati. Där ligger otydligheten och misslyckandet. Och tyvärr kvarstår det i anförandet som inte hölls.