I ett utspel precis före jul avfärdade Thomas Östros talet om utflyttningen av akademiker från Sverige som borgerlig skrämselkampanj. Han refererade till en studie som hans eget departement tagit fram och som visade att nettoutflyttningen hade minskat de senaste åren. Det faktum att nettoutflyttningen av civilingenjörer och ekonomer det senaste året bara låg på en nivå som motsvarar 5% av de nyexaminerade tog Östros till intäkt för att det inte finns något problem!
I själva verket visar Östros material att tappet av kvalificerad arbetskraft till utlandet inte alls upphört, trots högkonjunkturen. Att utflyttningen minskar under en högkonjunktur kan inte tas till intäkt för att problemet inte finns. Tvärtom är den utflyttning som sker tillsammans med det faktum att inte tillräckligt många vill flytta till Sverige något som på sikt kan bli förödande för Sveriges ställning som kunskapssamhälle. Redan i dag har vi brister på högutbildade och ligger under andra jämförbara länder när det gäller antalet akademiskt utbildade i näringslivet.
Istället för en nettoinvandring av högutbildade som vi skulle behöva för att möta de brister som i dag finns inom viktiga strategiska framtidsområden har vi till och med enligt Östros egen studie – under högkonjunkturen en betydande nettoutvandring när den svenska arbetsmarknaden är som mest attraktiv. Att regeringen inte vill erkänna detta som ett problem bådar inte gott för den framtida politiken.
Ända sedan slutet av 1980-talet har Sverige haft en kontinuerlig nettoutflyttning av såväl civilingenjörer som ekonomer. Under den senaste tioårsperioden har nettoutflyttningen legat på mellan 600 och 1400 personer per år, ekonomer och ingenjörer sammantaget. De år som utflyttningen av ingenjörer varit som störst har nettoutflyttningen motsvarat c.a. 20 procent av den årligen nyutexaminerade. Utvecklingen beror både på att många svenskar väljer att jobba utomlands och att allt för få utlänningar väljer att jobba i Sverige.
Det faktum att vi trots högkonjunktur, med stigande inhemsk arbetskraftsbrist, fortfarande har en nettoutflyttning av kvalificerad arbetskraft tyder istället på att problemet kanske rent av är värre än vi tidigare befarat. Eftersom flertalet undersökningar visar på ett stigande intresse bland unga akademiker att arbeta utomlands är det naturligt att anta att utflyttningen på nytt kommer att öka när den inhemska arbetsmarknaden blir mättad.
Det är, precis som också Östros konstaterade i sitt utspel, positivt och önskvärt att svenska högutbildade skaffar sig erfarenheter från utlandsjobb. Undersökningar från bl.a. Industriförbundet visar emellertid att omkring hälften blir kvar i utlandet. Vad kanske värre är, det är mycket svårt att locka utlänningar att arbeta i Sverige. Detta har ju också regeringen erkänt i och med att man tvingats till ett särskilt skatteundantag för utländska höginkomsttagare. Att lägga ett sådant förslag och samtidigt hävda att det inte finns något problem är naturligtvis att tala emot sig själv.
I länder där man tagit problemet på allvar och dessutom sett till att åtgärda det ser vi hur utvecklingen vänts till deras fördel. Skatter på arbete har sänkts och arbetsmarknaden har reformerats och effektiviserats. Den svenska regeringen visar dock ingen reformvilja. Detta trots att undersökningar från bl.a. Invest in Sweden Agency, ISA, visar att just inkomstskattesänkningar står högst upp på utländska företagares lista över önskvärda åtgärder för att kunna lösa rekryteringsfrågor.
Istället väljer regeringen att förneka att det överhuvudtaget finns något problem. Att hävda detta med en undersökning som trots att den är framtagen för att hävda motsatsen visar att nettoutflyttningen i högkonjunktur motsvarar 5% av antalet nyexaminerade är ett självmål. Det är inte problemet som är litet utan regeringens vilja att göra något åt det.
Gunnar Hökmark
http://www.gunnar.moderat.se/