Det är osäkert vad som egentligen uppnåddes vid toppmötet i slutet av veckan. De regler om budgetdisciplin som man beslutade man skulle besluta om genom en fördragsförändring, eller en protokollsanteckning euroländerna emellan, finns redan beslutade inom ramen för den nya stabilitetspakten, med undantag för kravet på att man alltid ska ha ett strukturellt budgetöverskott på 0,5 %.
Det är oklart vad detta verkligen innebär, inte minst eftersom det är lång väg innan de flesta medlemsstater klarar kravet på max 3% underskott. Å andra sidan ligger detta krav redan fast genom kravet på att minska skuldbördan med en tjugondel för att komma ner i den högst tillåtna skuldbördan 60%. Vad som är nytt är därmed lite osäkert och får utvecklas under kommande månaders arbete.
Därmed sagt att osäkerhet kvarstår både om fördragsprocessen och om förmågan att minska underskott.
De så kallade brandväggarna har däremot fått ett tydligt åtagande, både genom krav på tillförda medel till IMF och till utfyllnad av den egna mekanismen. Det som nu är avgörande, liksom före toppmötet, är de enskilda ländernas förmåga att göra allvar av de beslut som finns.
Det är inte säkert att den politiska processen kring fördragsfrågan underlättar i det arbetet. Men samtidigt kan det vara värt att påminna om att den europeiska ekonomin är starkare än vad många tror när de beskriver ödesscenarios. Det kan vara värt för alla dem som hyllar resultatet från i fredags och alla dem som dömer ut det att spara notiserna och jämföra om några månader.
Det som lovar mest för Europas del är den faktiska ekonomins förmåga att producera och konkurrera. Den är inte så dålig som krisdebatten ger anledning att tro. Det som nu kan vara det större problemet är om vi får en uppdelning av EU i olika kategorier. Det kommer att försvåra en långsiktig uppgång baserad på att den europeiska ekonomin kan utvecklas som en dynamisk marknad.
Bloggar: Carl Bildt, Göran Pettersson.