När beslut om föräldraledighet flyttas från föräldrarna till staten – för att tvinga fram en könskvotering – kallas detta av den socialdemokratiska partikongressen för en ”individualisering”.
I Georg Orwells nyspråk beskrevs hur språket förändras för att leda ordets makt över tanken rätt utifrån makthavarnas perspektiv.
Just nu ser vi i debatten föräldraledighet ett exempel på detta. När tanken är att lyfta besluten om föräldraledigheten från de individer som är berörda – föräldrarna – till staten för att tvinga fram en könskvotering – oavsett att föräldraskap kan vara samkönade – som har som sitt enda syftet att bortse från individernas vilja kallas detta för individualisering.
När den socialdemokratiska partikongressen applåderade beslutet att tvångsmässigt fördela föräldraledigheten över föräldrarnas huvud applåderade man att man ska ta makten över individerna och reducera den störning som individers fria val kan leda till.
Det är självfallet ingen individualisering utan ett förstatligande som bygger på maktens arrogans mot den enskildes val. Det bygger på att staten på kollektiv grund avgör viktiga förutsättningar för individers vardag och familjers liv. Föräldrarna reduceras till att vara delar av två olika föräldrakollektiv som staten nu ska fördela ledigheten emellan.
Därmed förminskar man betydelsen av människors egna val, egna vilja och vad man själv anser bäst. Det är motsatsen till individualisering. Det är en språkets härskarteknik i strid med individens rätt.
En individualisering innebär att man ger individer frihet och rätt att besluta utifrån sina egna villkor och förutsättningar. Att ta ifrån dem denna rätt är individualisering lika mycket som att staten bestämmer över individerna när det gäller utbildning, yrkesval eller boende. Att göra individer underordnade statens makt är inte individualisering utan kollektivisering och förstatligande.
Det är inte underligt att de som alltid strävar efter detta är för att staten ska bestämma över föräldrarna. Det är mer udda att de som hävdar liberala värden, respekt för individens rätt och jämställdhet tror sig uppnå detta genom att kategorisera människor utifrån kön istället för att låta individer frigöra sig från gamla tiders kategoriseringar.
En individualisering innebär att de enskilda människorna ges rätt att som individer bestämma över sin vardag och sina liv, det må vara skola, äldreomsorg, sjukvård, förskola eller föräldraledighet. Det är en sådan individualisering det svenska samhället behöver, inte bara inom välfärden utan också när det gäller förutsättningar arbetsmarknad och förutsättningar för företagande.
Nyspråk för förstatligande och kollektivisering behöver vi inte.
Gunnar Hökmark (M) Europaparlamentariker