Sedan årsskiftet är Tyskland ordförandeland för EU och efterträder Finland i denna roll. Jag tillhör dem som tycker att denna rotation visserligen har sina baksidor men likväl är bra.
Den har självfallet sina baksidor eftersom varje land bara har 6 månader på sig, att det för små länder kan kräva väldigt mycket resurser i förhållande till vad man har och att det för stora länder tar mycket politisk kraft i förhållande till den politiska roll man vill spela i egen kraft. En annan nackdel är att ordförandelandet kan ha företrädare som antingen är mindre kompetenta eller mindre lämpliga inom sina sakområden.
Men just dessa argument är samtidigt argument för rotationen. Både små och stora länder tvingas fokusera på sitt ansvar i EU. EU blir en fråga som märks i varje land och som påverka varje lands regeringsarbete. Dåliga företrädare slipper man efter 6 månader medan risken för ett valt ordförandeskap är att man får dras med ett halvbra i två och ett halvt år.
Och viktigare är att rotationen blir en fråga för alla medlemmar, att den understryker att EU-samarbetet är medlemsstaternas och på likvärdiga villkor, att inget land är förmer, att varje land kan ha denna möjlighet samt kanske allra viktigast, att vi varje ny 6-månaders period får en ny stafettlöpare med friska synpunkter, en egen agenda men också att ansvar för att slutföra det som påbörjats av andra.
På det viset var det finska ordförandeskapet en framgång. De slutförde tjänstedirektivet, kemikaliedirektivet, utvidgningen till Rumänien och Bulgarien samt Sloveniens inträde i euron. De påbörjade en politik för att utveckla relationerna med Ryssland och för att utveckla en europeisk energipolitik. De la fast utgångspunkter för klimatarbetet. Med mera.
Nu är det Tysklands tur och man kan säga att det egentliga arbetet börjar denna vecka, efter julhelgernas slut. Det blir ett arbete för att fira 50 år för EU, att få ett nytt fördrag på plats, att höja nivån på EU i Mellersta Östern och att arbeta vidare med en ny energipolitik. Frågorna om att höja den europeiska konkurrenskraften, att skärpa forskningspolitiken och innovationsförmågan kommer också vara centrala.
För min egen del börjar denna vecka tidigt i Bryssel. På tisdagen väljer EPP-ED gruppen sin nye ordförande och jag är en av fyra kandidater. Vinner jag blir jag den första ordföranden i gruppen utanför de 6 första medlemsländerna samtidigt som det blir första gången som det är ett val mellan olika kandidater. Tidigare har det funnits dem som varit kallade eftersom de varit utpekade av några stora länders delegationer. Nu är EU större än så att det går till på det viset. Och EPP-ED gruppen är så stor att en kandidat från ett nordiskt land med en marknadsekonomisk agenda har en möjlighet att vinna. Det är oavsett hur det går i valet en viktig förändring.