Det är en regering som gått vilse i inrikes utrikespolitik som nu sänt så många budskap till omvärlden att man nu inte heller kan hålla reda på vad man säger i Sverige. När Stefan Löfven hävdar att regeringens beslut att inte förlänga avtalet med Saudiarabien är taget sedan länge står det i motsats till vad han sa så sent som denna morgon, att det var under beredning.
Tanken på att regeringen skulle säga upp avtalet bara någon dag efter att Margot Wallström hade hållit det anförande hon aldrig höll är lika sannolik som att brutala diktaturregimer skulle inspirerats till demokratiska reformer av det. Eller att syftet med talet var att kritisera dem vars röster man ville värva. Det är en förvirringens politik som nu präglar den svenska regeringens internationella agerande.
I Mellersta Östern ser vi i dag en lång rad olika konflikter som på olika sätt riskerar att undergräva fred och säkerhet långt bortom regionen. Det är både konflikterna mellan olika länder som slås om dominansen i denna region och konflikten mellan två skilda muslimska riktningar som i århundraden har delat den muslimska världen. Motsättningarna mellan Iran och Saudiarabien avspeglar denna kamp om dominans och de historiska motsättningarna mellan Islams två stora trosriktningar.
Till detta ser vi i snart varje land motsättningarna mellan fundamentalism och pragmatiska politiker men också mellan människors krav på frihet och välstånd gentemot diktatoriska regimer. Den arabiska våren bars upp av vanliga människors krav på ökad frihet och välstånd liksom reaktioner mot korrupta regimer. Jihadister, Al Quaida, Hamas, Hizbollah, Muslimska brödraskapet, Islamiska staten och bortom denna region Boko Haram och talibaner förenas av en totalitär religiös samhällssyn som möter det öppna samhället och dess företrädare med brutalt våld.
Fundamentalismen eller islamismen riktar sig mot de gamla regimerna likaväl som mot den nya tidens förhoppningar om frihet och öppenhet. Den drabbar mer än några andra muslimer som vill leva ett liv i fred och säkerhet. I detta perspektiv är Israel – Palestina konflikten bara en av flera men en gemensam nämnare för alla dem som är emot Israels existens och vill utplåna Israel. För Israel handlar denna konflikt om överlevnad i en omgivning av instabila regimer, några av världens mest brutala diktaturer och extrema terrorrörelser, där de dagliga hoten är mångfaldigt större än de som vi nu möter i Danmark och Frankrike, men också i Sverige.
Det är i denna säkerhetspolitiska miljö som regeringen Löfven hamnat vilse och med förvirrande budskap. Det faktum att Saudiarabien och andra diktaturer reagerat mot Margot Wallströms fördömanden av piskning och brutala straffmetoder är i den delen bara hedrande för henne och för Sverige.
Problemet är att det inte är detta som har uppfattats som Sveriges centrala budskap i kampanjen inför en plats i FNs säkerhetsråd. Sveriges ensidiga och ovillkorliga erkännande av Palestina med upprepad kritik mot Israel har gett det bestämda intrycket att Sverige står nära de regimer som ser Israel som sin främsta fiende.
Frånvaron av en konsekvent socialdemokratisk kritik av arabvärldens brutala diktaturer- motsvarande den kritik som riktats mot Israel – har ytterligare bidragit till att framställa den svenska regeringen som en nära förtrogen i motsättningen mot Mellersta Österns enda demokrati. Skälet till att Margot Wallström blev inbjuden att tala är just den otydlighet som blivit den sammantagna bilden av svensk politik. Därför bröt Margot Wallströms fördömanden av läget i Saudiarabien mot den bild man hade av den inbjudne gästen.
Nu visar en genomläsning av talet att om det hållits hade det snarare varit ett återfall i försonligheten mot dessa diktaturer. Efter en längre beskrivning av att Sverige sluter upp bakom stödet till Palestina nöjde sig Wallström med att säga: ”Human rights are a priority in Swedish foreign policy. Freedom of association, assembly, religion and expression are not only fundamental rights and important tools in the creation of vibrant societies. They are indispensable in the fight against extremism and radicalisation. So is a vibrant civil society.”
Och inför regimer och samhällen som anser att kvinnan är en varelse med lägre värde och utan de rättigheter som är människans självklara stannade hennes utrikespolitik med: ”Yesterday was International Women’s Day. This is a day to celebrate women’s achievements, recognise challenges, and focus attention on women’s rights, women’s representation and their adequate resources. Our experience is that women’s rights do not only benefit women, but society as a whole.
More than 20 years ago, in 1994, the International Conference on Population and Development met here in Cairo to discuss various issues, including education of women and protection of women from all forms of violence, including female genital mutilation and sexual harassment. Many of these issues are still very much in play today and I urge you to contribute to upholding the agreements made here in Cairo 20 years ago.”
Så modigt och så nytänkande var inte det. Snarare överslätande över den verklighet som åhärarnas förtryckta folk lever i. Det är inget som hade föranlett någon av dessa regimers företrädare att lämna lokalen. Det är mjukare än vad FNs olika organ brukar uttrycka sig om läget för människorna i arabvärlden.
Hennes tal utgick från att hon talade med dessa länders folkliga representanter som delar hennes bekymmer för mänskliga fri- och rättigheter och för vikten av att ge kvinnor rätt, makt och frihet. Så är det inte. Hennes uttalanden om Saudiarabien i Sverige var väsentligt bättre än det hon skulle sagt om arabvärlden i Kairo. Det var bra att detta försonliga tal inte hölls. Det hade gett ett annat budskap än det hon gav till svenska media.