I morgon kommer Europeiska rådet att diskutera det veto som Frankrike lanserat gentemot medlemsförhandlingar med Norra Makedonien och Albanien. När vi ser utvecklingen i dagens Turkiet ser vi att det är viktigt att lära av de misstag som gjordes när det gällde förhandlingarna med Turkiet och av hur EU misslyckats med att knyta länder närmare Europa och demokratisk utveckling.
Dagens utveckling i Turkiet är tragisk för landet, för dess medborgare och för hela regionen. Erdoğan kastar nu in Turkiet i en ny våg av krig och våld som ytterligare kommer att fördjupa det elände som nu drabbar människor i denna del av världen. Det som nu sker genom Turkiets inmarsch i Syrien följer av en lång utveckling av den turkiska politiken. Den framväxande demokrati och rättsstat som vi såg för 10 år sedan hade långt kvar att gå men var på rätt väg.
Det fanns en kraft i den utvecklingen som formades av alla dem som i Turkiet ansåg att landet hörde hemma i den europeiska och sekulariserade världen. Den öppna dörr som förhandlingarna med EU innebar stärkte denna demokratiska och rättsstatliga kraft i det turkiska samhället. Det var en utveckling som inte minst var viktig för kurder och för andra minoritetsgrupper i Turkiet. Det var också en tanke som, i alla fall till synes i hur landet utvecklades och förhandlingarna fördes, dominerade Erdoğan vid hans makttillträde och åren därefter.
För Europa och för Turkiet var det en stor möjlighet. Ett muslimskt men sekulärt land som en del av den europeiska gemenskapen hade haft en stor roll som modell och politisk kraft gentemot grannarna i Mellanöstern. Europa hade stått starkare i en värld där den region Turkiet befinner sig i hade lutat mot Europa, snarare än Riyad, Moskva eller Teheran. För människorna i Turkiet hade det inneburit en utveckling mot demokrati, rättsstat, kamp mot korruption och tolerans. Nu blev det inte så. Varför kan och bör man reflektera över.
Det som helt klart påverkade utvecklingen i Turkiet var de tydliga nej till medlemskap som signalerades från framförallt Frankrike men även Tyskland. Det undergrävde förtroendet för förhandlingarna och förhoppningarna om ett nytt Turkiet i den turkiska politiken. Och det ledde till att andra strömningar gjorde sig starka. Steg för steg. Vid det misslyckade kuppförsöket 2016 tog denna utveckling ny fart och Erdoğan inledde en kamp mot oppositionen var den än fanns. Med inmarschen nu har ännu ett steg tagits som gör förhandlingar omöjliga för lång tid framöver. Det finns skäl för dialog för att upprätthålla relationerna med det europeiskt inriktade Turkiet men Erdoğan förstör sitt land.
Det kunde istället, så var förhoppningen, varit så att Turkiet närmade sig Europa allt mer när det gällde rättsstat, demokrati, marknadsekonomi och gemensamma intressen. Det framstår i dag som en from förhoppning men den var under lång tid relevant och realistisk. Nationer väljer sin väg och ingen av dem är självklara.
Detta är en viktig utgångspunkt för den debatt som Europeiska rådet i morgon kommer att ägna sig åt när det gäller att uppta förhandlingar med Norra Makedonien och Albanien. Inget av dessa länder är för lång tid framöver mogna för medlemskap, det var heller inte Turkiet när de inleddes, men de har en utveckling i rätt riktning bakom sig som behöver fullföljas. Det samma gäller Serbien och Montenegro som bedriver förhandlingar med EU. Det är mycket som återstår men en utveckling mot Europa är viktig. Slovenien och Kroatien är redan medlemmar. Framgångsrika förhandlingar med dessa länder skulle samla hela det konfliktfyllda Balkan i en gemensam process och ram för fredlig utveckling och politiskt samarbete.
Alternativet är nämligen att dessa länder istället lutar sig allt mer åt Ryssland, blir beroende av Kina och av dagens turkiska strävanden att återvinna inflytande i denna del av Europa.
Även nu är det Frankrike som vill säga nej. Det är viktigt att Europeiska rådet i sin helhet säger ja till att uppta förhandlingar. Lärdomen av Turkiet är att man inte ska stänga dörren för länder som utvecklas i rätt riktning.