Den kommande S-kongressen säger något om det politiska livet inom S. Det är slående hur mycket som debatten på S-kongressen ser ut att handla om politikerskråets rätt att bestämma över andra.
Debatten om vinsten i välfärden kokar ner till att kommunalpolitiker vill ha valfriheten att bestämma om medborgarna ska ha valfrihet över sin välfärd, med den tydliga uppfattningen att de anser att verksamheter som går med vinst är sämre i enlighet med den gamla socialistiska principen om att vinst är stöld.
På motsvarande sätt handlar debatten om jobben om hur politiker ska skapa nya jobb, inte om hur företagande ska kunna ges villkor för att utveckla nya jobb. En politisk rörelse vars aktivister anser vinst vara stöld vill självfallet hellre ta saken, det vill säga jobben, i egna händer.
Och debatten om föräldraförsäkringen följer samma mönster. De som anser sig medvetna och klokare än sina väljare anser att de ska bestämma över väljarnas vardag och föräldrars ledighet, eftersom det inte blir riktigt bra om inte skrået i form av politiker bestämmer.
Det säger något om det idépolitiska tillståndet inom S att det antingen är denna mer gammalmodiga och ortodoxa socialdemokrati från 1960-talets storhetstid eller den mer nedflaggade och pragmatiska som dominerar debatten.
Någon föreställning om hur världen ser ut när människor själva kan forma sin vardag, när globaliseringen präglar även vårt välstånd och när förnyelse uppenbarligen sker bäst genom de mångas företagande har inte dagens socialdemokrati. De nöjer sig med att det blir bäst om de sköter välfärden, föräldraförsäkringen och de nya jobben. Eller att man ligger lågt.
Antingen de som vill tillbaka till 1960-talet eller de som står lite handfallna inför att 1990-talets reformer har gett ett nytt samhälle där människor själva formar och bestämmer. Antingen de som vill höja skatter mycket, som förr, eller de som står lite missbelåtna och handfallna inför att Sverige under 2000-talet blivit den stabilaste ekonomin i Europa.