Om svaret på de många frågorna – en lång text dagen efter, ta en kopp kaffe,

Dagen efter. Det får nog sägas vara tillståndet i vårt land idag. Vi som förlorade valet känner det självklart. De som inte vann valet men av allt att döma regeringsmakten känner det säkerligen så inför de utmaningar de nu har att forma ett alternativ de inte redan hade format.

 

En av Europas mest stabila regeringar med tveklöst störst framgång när det gäller sysselsättning, tillväxt och stabila finanser ersätts nu av något annat som ingen vet vad det är. Stefan Löfven kommer ägna dagen efter åt att försöka finna hur det alternativ han gick till val på ser ut. Och det blir inte lätt för honom.

 

Hans regeringsbildning bygger inte på ett ökat väljarstöd utan på ett försvunnet sådant.

 

Med egna partisiffror som är ett mycket litet snäpp bättre än det som kallats katastrofval tidigare är det inte med en medvind i ryggen som Stefan Löfven nu ska försöka samla Mp som förlorade och V som stod och stampade med 0,1 upp.

 

De rödgröna sammantaget har i de preliminära siffrorna ökat 0,1 %. Det är svårt att för någon beskriva det som en valvind eller som en framgång, än mindre en jordskredsseger.

 

De rödgröna vann inte genom ett ökat stöd för sin politik, än mindre till stöd för ett regeringsalternativ de aldrig presenterade. De får nu bilda regering på grund av de väljare som valde att rösta för Sverigedemokraterna. Jag tror inte att de som valde att rösta på Sd är rasister men de valde att rösta på ett parti som är tydligt rasistiskt och står på en grund som bestäms av främlingsfientlighet.

 

De borde göra dem ont att nu få en vänsterregering. Det var knappast det de insåg eller förstod när de i en obestämd frustration valde att rösta på ett parti som präglas av ständiga skandaler just på grund av att dess kärna är av sådant skrot och korn. Och de som är rasister känner nu triumf över ett större stöd än de har samtidigt som vi riskerar att föraktet mot andra människor blir accepterat i det politiska rummet.

 

De otaliga vänsteraktivister som genom olika mer eller mindre våldsinriktade aktioner har försökt stoppa Sverigedemokraternas möten har inte minskat deras väljarstöd men däremot bidragit till en mer aggressiv politisk agenda där tröskeln för våld och hat mot enskilda har sänkts. Hotet om våld har plötsligt blivit till ett instrument i den politiska aktivismen, där ytterligheterna legitimerar varandra.

 

De rödgröna vann inte regeringsmakten. Snarare kan sägas att de politiska partier som tillsammans värnar om det öppna samhället förlorade. Det är rösterna på Sd som nu gör det möjligt för Löfven att bilda regering. Det skapar en ny politisk situation som ställer krav på politiskt ledarskap långt vidare än det parlamentariska som nu omedelbart krävs.

 

Det är lätt att säga att vi nu har fått ett nytt politiskt landskap. Så kanske det är, i alla fall när vi betraktar nuet, men det är inte lika säkert att det ett nytt landskap som ersätter det gamla. Snarare så att vi har fått ett rörligt landskap där det politiska förtroendet för de regeringsbildande partierna är mindre eller kanske snarare där väljarna har mindre koppling till dem och större koppling till de politiska frågor som dominerar landskapet för tillfället.

 

Skälen till detta är många. Men den enklaste gemensamma nämnaren för dem är att Sverige har blivit ett samhälle där väljarna har fler frågor än politikerna svar.

 

De stora förändringar vi såg i detta val handlar framförallt om Sverigedemokraterna och om Feministiskt Initiativ.

 

Sverigedemokraternas budskap till svenskarna var enkelt uttryckt att utlänningarna ska hållas där de är, utanför landets gränser och inte i Sverige där vi ska slå vakt om det svenska.

 

Det är en politik som bygger på den mest traditionella av alla politiska känslor, nämligen misstänksamheten mot ”dom”. Den har funnits i politik och i samhällen i alla tider och när dominerat över andra frågor har det lett till att kategoriseringen av människor i de olika kategorier någon har önskat definiera dem i överordnats individens och människans värde. Det är detta som gör Sverigedemokraterna till ett parti med värderingar som står i strid med det som är demokratins och det öppna samhällets kärna.

 

Jag tror inte att det är dessa värderingar och föraktet för människor mot andra människor som ledd 13% till att rösta på Sd. Snarare en frustration över alla de frågor som lever inte får sina svar eller sätts in i sitt större sammanhang.

 

Bilden av Jimmy Åkesson i folkdräkt från ett tidigare riksdagsöppnande säger något om den vilsenhet som finns inte minst inom Sverigedemokraterna vad gäller svenskheten. Om det är något som inte påminner om svenskhet är det en genererad och trotsig politiker som tror att det svenska sitter i en gammal folkdräkt från bondesamhället.

 

Den och det är en del av vårt arv från svunna tider men just från svunna tider. Det typiskt svenska handlar om öppenhet mot omvärlden, moderniseringen, jämställdheten, innovationerna och intresset för det rationella som alltid finns kring hörnet. Viljan att rätt ska vara rätt, att ingen ska vara förmer än den andre, att vi alla har en rätt som vi värnar om även för varandra. Att vi inte blir skrämda av det nya och av det främmande utan tar det till oss och utvecklar det.

 

Om man vill använda det historiska perspektiv som Sverigedemokrater älskar att luta sig emot så går det en linje av öppenhet, kust till kust och fria hav som präglat det svenska samhället från båtfolket, Rurik, mörkhyade trälar med kunskaper, erövringståg där kunskaperna som hämtades hem var viktigare än guldet och det odramatiska i att någon är någon annan.

 

Sverige är ett av världens mest internationaliserade länder. Våra företag är internationella och här finns internationella företag. Nobel i Baku och valloner i Bergslagen. Några av våra främsta företag har byggts upp av entreprenörer från som kommit från annat land. Moderna cyklar eller avancerad livsmedelsproduktion. Svenska akademiker finns världen över liksom företagsledare, ingenjörer och biståndsarbetare. Vår handel och vår förmåga att utveckla andras och egen kunskap bygger vårt välstånd.

 

Sverige och det svenska är något annat och mycket mer än den gamla folkdräkten. Och i dag är det människor från andra länder som ser till att vardagen fungerar på sjukhus, i transporter, i forskning och konkurrens. De finns och de lever i ett samhällskitt som uppmuntrar den enskilde, som säger att rätt ska vara rätt och där var och en möts med aktning.

 

Det förvånar mig att ingen egentligen ställt frågan hur det kan komma sig att det som är, och det är sant, Europas öppnaste land också har kunnat vara Europas mest stabila och väl fungerande samhälle.

 

Invandringen och flyktingarna har inte, trots kostnader och trots de problem som uppstår i varje mänskligt samhälle när kulturer möts, dragit ner Sverige utan snarare dragit upp oss. Gett mer dynamik, större öppenhet och en större plats på den internationella scenen.

 

Vi har inte förlorat jobb och hamnat i kris utan tvärtom utvecklat vår ekonomi och fått Europas högsta sysselsättning, ökade skatteintäkter och en positiv betalningsbalans.

 

Under många år talade man om USA som öppenhetens och möjligheternas land. Vi har utan att tänka på det blivit det vi själva också. Det är dynamiken och omtanken som gör att människor vill komma hit, det är vårt samhällskitt som gör att så många kommer in i samhället, även om vi också misslyckas, och det är alla dessa som gör att vår arbetsmarknad växer och kan möta nya demografiska utmaningar.

 

Många som söker sig hit gör det för att de får en fristad och en möjlighet till välfärd. Fristaden är vi stolta över men vi glömmer att deras möjlighet till välfärd beror på att vi som ett öppet samhälle är bättre på att skapa den än de allra flesta andra. Det är de öppna samhällena som har klarat krisen bättre än de slutna.

 

Men detta svar, med så mycket mer som kan sägas, har alltför lite sagts inför de frågor som oroat ställs om vad som händer med vårt samhälle när många kommer hit. Lika lite har sammanhanget kring vad som skapar välfärd och företagande, och därmed jobb beskrivits som det sammanhang som vi måste se invandringen i.

 

Föreställningen om att välfärd byggs med bidrag förstärker tron på att invandrare hotar vår välfärd eftersom den upplevs statisk istället dynamisk. Där har debatten mellan det politiska etablissemanget spätt på denna föreställning. Socialdemokraterna har hävdat att Sverige har hamnat i en arbetsmarknadskatastrof, samtidigt med att vi har haft invandringen, samt att de svenska statsfinanserna är i kris och att bidragen måste öka för att stärka välfärden.

 

Det är ett vilseförande av svenska folket som gett en lång rad andra frågor. Men det är bedrägeri och falsk politik att hävda att landet med Europas högsta sysselsättning, som har haft näst högst ökning av fler jobb och som har de mest välskötta finanserna, så välskötta att en redan lång statsskuld är i sjunkande. Socialdemokraternas propaganda om krislandet har förstärkt föreställningen om att välfärden minskat och att den är en fråga om fördelning av det befintliga, inte beror på vår tillväxt och utveckling.

 

De 340 000 fler som fått jobb har fått ökad välfärd och minskat bidragsberoende. De som nu vill och kan söka jobb är fler vilket ställer krav på fortsatt tillväxt, ökat företagande och fler jobb. Socialdemokraternas svartmålning av den svenska ekonomin bäddade för den oro som gav Sd fler röster. Den överskuggade det faktum att Europas mest öppna ekonomi och mest öppna samhälle också var det mest dynamiska när det gäller tillväxt och jobb.

 

Tillsammans med Miljöpartiets energipolitik, svartmålning om miljön och kraven på noll-tillväxt har vi missat att tala om för alla som känner oro att öppenhet inför omvärlden inte bara kan förenas med dynamisk ekonomin utan är en självklar del i den. När välfärden utmålas som en konsekvens av politikens fördelning räds många om vi blir fler. Om vi istället visar att vi blir fler eftersom vi växer och att vi växer eftersom vi blir fler blir svaret ett annat.

 

Där har de rödgröna gett en grund för Sverigedemokraternas missnöje. En verklighetsbeskrivning som utesluter att det finns lösning på våra svåra problem i den etablerade politiken ger en frustration som missnöjespartier vinner på.

Vi behöver en stark vision som håller samman medborgare kring en helhet, kring en bild av hur vårt samhälle kan bli och där de enskilda sakfrågorna får sitt sammanhang. Det försvårar för dem som vill ge enskilda sakfrågor sitt eget liv, utan hänsyn till hur det enskilda påverkar helheten.

 

 

Och kanske är det på motsvarande sätt med Fi. Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Vi är tveklöst ett av de länder som har störst öppenhet för alla människors olika sexuella läggning och olika familjeformer. Vi har högst kvinnlig sysselsättning och vi har en välfärd som håller mer öppet för att förena arbete med familj än i de flesta andra länder. Och vi har stora krav, större än i andra länder.

 

Det innebär inte att vi är färdiga men väl att vi gjort något som är bra. Det blir inte bättre av en i praktiken kommunistisk samhällsplan designad med rosa glasögon eftersom den likväl går på tvärs mot den enskildes frihet och egna möjligheter. Jämställdhet kommer inte genom att vi tvingas leva som någon annan vill utan genom att vi får leva våra egna liv befriade från kategorisering.

 

Det är den enskildes frihet som bör stå i centrum för en sådan utveckling, inte den politiska maktens makt över människorna.

 

Och där finner vi kanske en gemensam nämnare i det svar som många söker på de många frågor som inte fick något svar utan som gav det valresultat vi fick. Friheten är den främsta drivkraften för ett mänskligt samhälle. Den bygger på och ger tolerans. Den öppnar upp våra ögon för kunskap och nya intryck och den gör att ett samhälle alltid blir mycket större än staten. Den ger oss många svar på många frågor. Därför har fria samhällen genom historien och i den tid vi lever i kunnat förena öppenhet med välfärd, utveckling med trygghet och framtidstro med förankring.

 

Det är nämligen inte den statiska ekonomin som ger oss vår välfärd utan det öppna samhället och dynamiken i tillväxten som kommer av friheten. Det är av samma skäl inte det slutna samhället som ger oss vår trygghet utan den fria handeln och kunskaperna om världen bortom våra gränser. Det är inte det enskilda jobbet som ger tillväxt utan framväxten av nya jobb. Det är inte jobbet som ger meningen med livet utan friheten att pröva våra gränser. Jobbet ger oss tryggheten och förutsättningarna till att forma det liv vi vill leva.

 

Det är inte bidraget, kvoteringen eller indelningen som gör oss till fria medborgare som orädda kan möta andra människor utan friheten som gör var och en av oss starka.

 

Det är friheten som kan leva upp till de många frågornas samhälle. I ett modernt samhälle är nämligen de många människornas frågor långt fler och långt större än vad politiker kan svara på. Ett modernt samhälle är även i det perspektivet dynamiskt och inte statiskt. Det ger var och en möjligheter bortom politikens konflikter.