På järnvägsstationen i Ystad står en staty som sägs på något sätt gestalta Ernst-Hugo Järegård men som mer är en uppställd mosaik utan likhet med någon människa. På Raoul Wallenbergplatsen i Stockholm finns ett konstverk som inte har någon likhet med någon människa, än mindre med en av vår tids stora hjältar. Det är ogärna vi hedrar den enskilde personen trots att det vore en bra påminnelse om att just enskilda människor gör skillnad, är unika och bidrar just som individer. Vi ser ogärna att den enskilde på det sättet tar plats i det offentliga rummet.
För min del var det en total otänkbarhet att någon skulle kunna skriva en framgångsrik deckarserie med staden Ystad som miljö, jag såg framför mig egentligen bara något töntigt försök att med konstruerade personer skapa en deckarkänsla. Men Wallanderböckerna är en av vår tids största internationella litterära framgångar och framgången beror självfallet på författaren. Själv irriterar jag mig på att jag inte kom på att skriva romaner med samma miljö, som jag kände rätt väl. Kanske för väl för att ens kunna förstå tanken. Och utan Henning Mankells fantasi och kreativitet hade inte den verklighet som växer fram i böckerna kunna fascinera miljoner läsare.
Jag är också ibland lite irriterad på att jag inte kom på en bra sökmotor på nätet utan att sådana om Google och Yahoo kom före. Det som kanske irriterar mig ännu mer är att jag vet att det kommer att komma nya generationer av innovationer som på motsvarande sätt kommer att skapa en självklar framgång. Det känns frustrerande att inte komma på det förrän i efterhand när någon annan gjort det. Det skulle vara fantastiskt om någon kunde göra samma skillnad för SAAB som Steve Jobs gjorde för det uträknade Apple. Men det är alltid någon som skapar det nya, tillsammans med andra eller helt enkelt genom en galenskap eller skaparkraft som går mot strömmen. Annars vore det ju inte nytt.
När det gäller Stieg Larssons böcker pågår just nu en debatt som handlar om att det nog ändå inte var han som skrev dem, vilket lämnar frågan vem som då skrev dem, för någon måste ju ha gjort det. Självfallet kan det ha varit en närstående som gjorde det men varför står då han som författaren? Och omvänt, att han fått hjälp med att redigera, analysera och kritisera är ju en naturlig del av allt professionellt skapande arbete som inte förtar skapandets genius. Det är ju ändå någon som formulerat den fantastiska och skrämmande historien och fått oss att läsa den så att den känns in i märgen verklig.
Spekulationerna om att ”det var nog ändå inte han” syftar egentligen bara till att ifrågasätta en enskild persons förmåga att göra skillnad, av samma skäl som vi är ovilliga att erkänna andras storhet i deras egenskap av individer. För dessa smågnetare är världen inte enkel, för om det mot förmodan och rimlighet är någon annan som skapat och gestaltat den kanske allra mest framgångsrika svenska romanserien så är det ju likväl någon, som man då får ta sig an, för att förklara att så enkelt var det heller inte.
På motsvarande sätt noterar jag att det då och då skapas en debatt om att när någon inte har lyckats med en uppgift att det dels måste beskrivas som ett misslyckande, som i sin tur måste förklaras med att det inte var den enskilde som brast utan något annat, vem man var eller omgivningen. Återigen är det ett uttryck för en ovilja att se den enskildes betydelse, både för framgången och för den uteblivna framgången.
Det är ingen konspiration utan snarare en småsinthet mot dem som lyckas, som om deras framgång är ett misslyckande för alla andra. Så är det inte för att vi kan alla göra skillnad. Men i ivern att tona ner den enskildes betydelse reducerar vi också synen på det ansvar och den förmåga som var och en har. Den politiska debatten är fylld av olika initiativ för att reducera betydelsen av den enskildes rätt och förmåga, när det gäller förmågan att själv ta beslut och forma den egna vardagen. När politiker vill styra över hur barnomsorgen ska hanteras, föräldraledighet utformas eller skolval ska göras så är det ett uttryck för att man inte ser värdet i den enskilde och hellre tror på kollektivets klokhet som den kommer till uttryck i en majoritet, just den gången, eftersom majoriteter och därmed kollektivets klokhet varierar.
Misstron mot den enskilde lämnar ett minskat utrymme för den enskildes ansvar och skaparkraft. Och en större motvilja att erkänna hans eller hennes framgång. Det är därför vi ogärna låter minnesmärken avbilda dem vi ska minnas och därför som så många vill reducera Stieg Larssons roll för tre böcker som slagit världen med beundran. De var nog inte han!
Det är en farlig väg när man i ett samhälle bara motvilligt erkänner den enskildes framgång därför det innebär att man reducerar den enskildes roll och värde. Det öppnar vägen än mer för det som är kollektiva strömningars nedvärdering av den enskildes värde. Det är inte så vi värnar om respekten för den enskilde och det är inte så vi skapar nya framgångar.
Själv ska jag försöka komma på att skriva ett stort verk om olika generationers framväxt i utformningen av det svenska samhället som det har vuxit fram sedan 1700-talet fram till idag. Jag tänkte det ska innehålla spänning, dramatik, historia, lite humor, intriger och kärlek samt spänningen och känslorna mellan män och kvinnor samt förmedla ett budskap om den enskildes betydelse. Tänkte skriva för att den snabbt ska översättas till ett antal olika språk, gärna med filmatisering. Det är bara det att jag inte kommer riktigt på i vilken miljö. Kanske ändå i Ystad? Eller på Österlen? I Stockholm. Och vad ska den handla om egentligen?