EU´s problem med att upprätthålla stabilitetspakten handlar inte så mycket om euron utan är i själva verket uttryck för ett mycket större europeiskt problem. De europeiska länderna har för stora bidragssystem och för få sysselsatta. Det problemet yttrar sig i att man inte kan hålla kontroll över de ökade utgifterna i en lågkonjunktur samtidigt som man inte får in de skatteintäkter som man är beroende av. Detta urholkar den europeiska ekonomins möjligheter att bli världens mest konkurrenskraftiga.
Detta problem är väsentligt större än de olika uppfattningar om stabilitetspakten som man kan ha. När nu Frankrike och Tyskland under hösten har överträtt de gränser som har satts upp är detta självfallet ett hot mot stabilitetspaktens trovärdighet. Å andra sidan skall man göra det klart att utan stabilitetspakten hade det inte funnits någon grund för att sätta politiskt tryck på de regeringar som försöker lösa sina problem genom upplåning istället för genom reformer. Vi hade då haft en situation med konkurrerande devalveringar och skenande underskott som under 1970-talet.
Bara det faktum att både Frankrike och Tyskland nu tvingas ta hänsyn till stabilitetspaktens krav visar att pakten fungerar i den bemärkelsen att det inte är fritt fram att släppa fram stora underskott. Och det är bra för hela Europa, oavsett om ett land befinner sig innanför eller utanför euroområdet. Konsekvenserna av en växande upplåning drabbar nämligen hela den europeiska ekonomin i form av högre räntor oavsett vilken valuta man har, oavsett om man är medlem i EU eller ej. De överskridanden som nu görs har mindre betydelse för den makroekonomiska stabiliteten i Europa än för stabilitetspaktens trovärdighet som sådan.
Betydligt allvarligare är att både den tyska och franska regeringen ansvarar för ekonomier där bidragsandelen är så hög att den tvingar fram skatter som motverkar sysselsättning och hindrar tillväxt. Och detta förhållande, som Frankrike och Tyskland delar med det stora flertalet EU-länder, är Europas stora problem som visar sig i bristande konkurrensförmåga och en lägre ekonomiskt tillväxt än USA. Redan i dag, utan att konjunkturuppgången har satt fart är den ekonomiska tillväxten i USA mer än dubbelt så hög som i EU-området. Det leder till att gapet ökar istället för att minska, vilket är den målsättning som EU satt upp genom Lissabonprocessen för att göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi.
Det kommer inte att gå om vi inte kan nedbringa bidragsberoende och underlätta för sysselsättning. Stabilitetspaktens problem är i själva verket uttryck för Europas problem att uppnå en mer konkurrenskraftig ekonomi. Det är en väckarklocka som bör användas på rätt sätt.
Den gäller i allra högsta grad Sverige. Våra stabila offentliga finanser är en konsekvens av pensionssparandet som ligger inom den offentliga sektorn, inte av att statens inkomster och utgifter är i balans. Utan pensionssparandets överskott syns tydligt att vi har ett växande statlig underskottet och ständigt växande krav på skattehöjningar om inget görs.
Det är fullt motiverat att reformera stabilitetspakten, inte för att Frankrike och Tyskland har överträtt reglerna utan för att den kan förbättras. Men den diskussionen får inte skyla över det grundläggande problemet, att de europeiska länderna har för stela ekonomier, allt för stort beroende till offentliga utgifter och allt för lite utrymme för företagande och nya jobb. Det är den viktiga lärdomen vi bör dra av stabilitetspakten. Annars kan vi glömma Lissabonprocessen.
Gunnar Hökmark
Riksdagsledamot, ordförande i KU och kandidat till Europaparlamentet