Lite förvånande är debatten inom socialdemokratin just nu. De som kritiserar understryker att de inte ifrågasätter ledningen. De som kritiserar kritiseras däremot av dem som inte anser att man ska kritisera i ett parti som nu håller på att förlora inte bara sin historiska position som det största partiet utan dessutom riskerar att nå nivåer där man inte ens kan dominera sitt eget regeringsalternativ.
Det blir inte mindre konstigt med tanke på att det så uppenbart inte bara handlar om person utan också om bristen på en sammanhängande politisk strategi och ett politiskt alternativ som är hållbart från den ena dagen till den andra. I det historiska skeende som socialdemokratin i hela Europa befinner sig är den svenska socialdemokratin inte undantagen. När den gamla tidens föreställningar fallit och samhället förändrats bortom den kollektivistiska ideologin krävs det inte bara konsekvens utan också förmåga att se vad den nya tiden ställer för krav. De som inom socialdemokratin inte ser frånvaron av denna förmåga bidrar till att partiet kan bli till ett nummer tre i svensk politik.
Ett historiskt sett ansvarstagande och regeringsdugligt parti håller nu på att bli ansvarslöst och regeringsodugligt. Det är ett sundhetstecken att några reflekterar över detta och allvarligt när det betraktas som en synd. Sverige behöver liksom alla andra samhällen en opposition som är regeringsduglig, inte nödvändigtvis för att den ska regera, men för att bidra till en stabilitet som motverkar populism och som gör det möjligt med ett brett ansvarstagande när det krävs.